Jag är en person som älskar att lyssna på andras problem, på något sätt känns det läkande för mig själv. Jag lyssnar på alla, dömmer ingen efter deras agerande och har lätt för att sätta mig in i andras känslor. Det är en del av mig själv som jag uppskattar väldigt mycket. Så om någon behöver prata, om vad som helst. Jag finns här.

(Självklart publicerar jag inte kommentarer om ni inte vill. Eller så kan ni vara anonyma om ni hellre vill det.)

Jag har haft både anorexia och bulimia, eller haft och haft. Jag är fortfarande inte frisk till fullo, jag tvivlar på att jag någonsin kommer bli det. Jag kan inte ställa mig på en våg, för när jag ser siffrorna framför mig börjar jag direkt ; jag skulle kunna gå ner x antal kilon. Jag slutade väga mig för 1år sen ungefär, jag insåg att vågen hade en förmåga att bryta ned mig totalt. Jag slängde ut den från balkongen, jag plockade upp bitarna och kastade det i en soptunna i närheten.

Jag vet att jag inte är tjock, jag vet att många anser min kropp vara en som dom skulle vilja ha. Jag vet att det här egentligen inte handlar om kilon, utan om dåligt självförtroende och dålig självbild. Jag kan anse mig vara tjock, medans folk som väger mer och egentligen är större än mig -dom är i mina ögon hur fina som helst.

När jag ser min egen spegelbild vill jag blunda, jag kommer på anledningar att tycka illa om mig själv. Om min kropp. Om det spegeln visar. Jag vet att många känner så här, och jag försöker stötta dom i min närhet. Men jag kan inte läka mig själv på samma sätt som jag hjälpt några andra att göra det. När det kommer till mig själv, känns det som att tanken om att älska mig själv ligger alldeles för många mil bort. För långt bort för att någonsin kunna nås.

Det är en ständig kamp, varje dag. Jag har stunder då allt känns lättare, men efteråt känns det tyngre än någonsin. Jag kan aldrig riktigt slappna av i närheten av någon. Jag tänker på att vara rakryggad, för då putar inte magen ut på samma sätt. Jag bär urringat för att man hellre ska titta där än på låren. Jag kämpar varje dag för att efter jag ätit mig full på kalorier, inte ska springa till toaletten för att sätta fingrarna i halsen.

Jag har en pojkvän som älskar varje millimeter av min kropp. Han ligger ofta och smeker den samtidigt som han berättar varför han älskar att se mig naken. Jag är beroende av hans ord, för dom är ändå en anledning till att försöka få mig att acceptera mig själv. Älska mig själv. Det är positiva ord som skulle kunna stärka mig. Men där i djupet av problemet handlar det som sagt bara om mig själv, att jag måste lära mig att trivas med dom kilon jag bär på. Och jag är inte där än.

Men jag tillhör inte dom som tänker lägga mig under kniven
för att försöka trolla bort dom problem man anser sig ha
jag tänker kämpa

Jag är en människa som lever på känslor. När jag älskar, då älskar jag helhjärtat, när jag hatar, då gör jag det med varje millimeter av min kropp. Ibland önskar jag att jag bara kunde stänga av alla känslor, att det fanns en deleteknapp att räcka sig efter emellanåt, men det känns som att den aldrig finns inom räckhåll.

Jag är oerhört känslig, men samtidigt har jag en stryka inom mig som dom flest jag känner inte har. Jag har dagar då jag faller isär, då jag gömmer mig under täcket och aldrig mer vill komma fram. Jag vill bygga min egna lilla värld där under. Men dom dagarna när jag känner att jag hamnat under ytan, när jag hetsgråter och panikandas -det är dagar jag tillåter mig att ha. Jag måste ha dom, jag behöver emellanåt tömma kroppen på känslor för att dagen efter orka resa på mig igen.

Men att vara en person som så har lika lätt för att börja gråta, som att skratta. Det kan vara påfrestande. Det tar mycket energi att känna, känna allt. Jag har en svag punkt i mitt liv, min kärlek. Han vet varje knapp som finns att trycka på, han vet vilken ton han behöver ha för att jag ska falla. Han vet vilka ord han ska formulera och han vet vad han ska göra för att jag ska börja andas i otakt. Nu är det inte så att han med flit får mig att falla, men emellanåt blir han arg och drar upp saker som på en halv sekund gör att asfalten rispar upp mitt ansikte.

Jag tar väldigt lätt åt mig av folks ord, samtidigt som jag är en som alltid föredrar sanningen framför lögnen. Jag har blivit bättre på att svälja det folk säger, men inom mig finns den lilla flickan från barndomen som brister vid mottagandet av ord som tillhör den sämre kategorin. Folk behöver inte ens mena det dom säger ibland, utan på skämt säga något i stil med "Men maka på dig tjockis!" , men det skämtet drar mig rakt tillbaka till det faktum i mitt liv som jag aldrig kommer ifrån, mitt otroligt dåliga självförtroende och en ansiktsbild jag kommer få kämpa länge med att bli nöjd med.

När jag tog det beslutet, det som drog mig ifrån honom. Det var då han insåg att han behövde bli sin egna hjälte. Han behövde rädda sig själv, för ingen annan kunde göra det åt honom. Han sökte hjälp, och fick det godkänt. Han hade tur och hamnade på ett behandlingshem som verkligen brydde sig, som gav honom chansen att lita på dom.

Han flydde från omkretsen som bara drog ner honom. Han valde bort dom som en gång var hans riktiga vänner, men som i slutändan inte gav honom någonting. Dom som enbart levde för drogerna och nästan skrattade åt honom de gånger han försökte slå sig fri från beroendet. Han insåg att han inte ville hamna så djupt som dom, vilket han var farligt nära att göra.

Jag har aldrig varit så stolt över något, som jag var den dagen han berättade att han valde att ta första steget mot att bli ren. Att kämpa. Han hade insett vad drogerna förde med sig, att dom till stor del var anledningen att jag vände mig ifrån honom. Den här gången bröt han inte löftet om att han skulle bli ren, han höll det. Det var som att en sten försvann från bröstkorgen, all tyngd jag burit på i många år försvann på några sekunder. Det var inte bara han som var fri, jag kunde börja andas igen.

Jag visste från början att han var vän med drogerna, jag visste anledningen till att han under just den perioden vände sig åt droghållet lite oftare än vad han annars gjorde. Vi pratade massor på msn, och jag visste från början att han var en som skulle bli mycket speciell för mig.

Första tiden var drogerna inget problem, dom fanns där i bakgrunden men dom ställde inte till några större besvär. Han höll sig till att röka, vilket oftast "bara" ledde till att han blev lugn och somnade. Men med tiden såg jag hur hans umgängeskrets ökade, och jag visste att många av dom tog varenda drog dom fick tillgång till.

Han lovade gång på gång att han skulle sluta, att jag var viktigare. Nu i efterhand har jag förstått att hans drogberoende inte var hans fel, det är en sjukdom och man behöver riktig hjälp för att kunna bli fri. Och man måste kämpa för att fortsätta vara ren. Men då visste jag inte det. Han svek mig gång på gång, jag såg hur vårat förhållande gick från kärleksfullt till att jag inte vågade lämna hans sida, av rädsla för att han skulle ta droger en gång för mycket.

Under ett specifikt år var han fortfarande min pojkvän, men han var ett tomt skal. Han var miljontals mil ifrån den han vanligtvis är. Han var arg, han var hotfull, han brydde sig enbart om drogerna, dom såkallade vännerna, han lämnade gymnasiet för att aldrig återvända. Han levde på en lina, varje dag. Han visade inga känslor mer än svartsjuka för sådant han inbillade sig, sådant hans hjärna skapade. Jag kämpade varje dag för att få ett tecken, det minsta lilla tecken på att han fortfarande finns där inne i skalet. Den jag förälskade mig i.

Jag levde enbart för honom, jag andades åt honom, för honom. Nu var han så nere i drogerna att jag var rädd för att jag verkligen skulle förlora honom. Att jag en dag skulle få samtalet som skulle leda mig till bårhuset. Men jag gav mig inte, jag överröste honom med kärlek. Tills jag insåg att det inte hjälpte. Så en natt bestämde jag mig för att chansa, när vi vaknade till mitt i natten började jag berätta hur jag kände. Hur rädd jag var. Hur otroligt livrädd jag var för att han skullle dö.

Den natten tömde jag mig själv på varenda känsla, varenda rädsla, tanke och ord jag velat säga honom berättade jag. Jag minns tystnaden efteråt, och jag minns hur jag kunde höra tårar falla från hans ögon. Han bröt ihop i min famn och han slutade inte gråta förens flera timmar senare. ÄNTLIGEN, hans fasad försvann och jag såg den riktiga honom komma fram.

Att nå fram till honom gjorde mitt kämpade det där året värt det. Värt varenda tår. Jag gav upp mitt liv för hans skull, jag levde för honom. Genombrottet gjorde tyvärr inte att han sökte hjälp för sitt beroende, men det öppnade hans ögon för hur jag mådde.

Med åren som gick blev det inte bättre, beroendet fanns kvar. Och han sökte någon gång lite sporadiskt hjälp, men det hjälpte inte och/eller så gav han upp efter ett tag. När han väl lyckades hålla sig ren i några månader, på egen hand. Då kom dom som kallar sig vänner och erbjöd honom droger, gratis. Och började allt om igen.

Jag vet alltför många detaljer om allt som pågår i drogvärlden runtomkring oss, jag vet vilka som tar, vilka som säljer, vad dom säljer, vet vilka som köper, vilka som beställer. Jag har gång på gång fått sätta mitt psyke på prov för att själv stå emot, men jag lyckades.

Att sitta och vänta på honom i timtals blev en vana. Att ge upp mina vänner och umgänge för att hålla koll på honom, det var inget jag valde utan det blev helt enkelt nödvändigt. Jag var den enda han hade, den enda som ville att han skulle bli ren, den enda i hans närhet som försökte hålla honom tillbaka och inse vad som höll på att hända. Hans familj visste inget först, och när dom väl fick veta var deras stöd inget märkbart. Dom kunde bli överlyckliga när han sa "jag har varit ren i ½ dag", det dom inte ville inse var att resterande av den halva dagen var han hög konstant.

Vi kunde sitta i rummet bredvid, med hans vänner. Rummet fylldes av en rök som doftade sött, av ord som sades när deras sinne var i en dimma. Men hans mamma märkte inte, hon vände ryggen till istället. Och hans pappa visste till slut inte hur han skulle finnas där. Han hade bara mig. Och jag började hela tiden mer och mer inse att jag inte kunde rädda honom. Men jag kunde i alla fall stå vid hans sida, och hoppas att han en dag ville rädda sig själv.

Det känns som att man ska dö. Andetagen kommer så snabbt att man inte ens hinner avsluta ett innan nästa påbörjas, samtidigt som man knappt ens kan andas. Man känner hjärtat bulta så hårt att bröstkorgen nästan exploderar av dess styrka. Allting man känner och tänker krigar inombords och man skriker tills lungorna ger upp, tills tystnaden är det enda läpparna kan formulera.

Man är främmande i sin kropp, man vill krypa ur skalet och bara sluta finnas. Allt blir så påtagligt, minsta ljud är som att en bomb sprängts i huvudet, varenda känsla är som om någon gör "tusen nålar" överallt, på hela kroppen. Man kokar av värme och vill riva av sig kläderna, det känns som att man kvävs. Man är rädd, livrädd. Varje sekund som går känns en sekund närmre att avsluta sitt liv.

Försöker i panik ringa till han som alltid kunnat rädda en från allt som gör för ont. Det är han som skapade känslorna som tillkallade ångestattacken, han är den enda som kan avsluta det. Man försöker hålla händerna stilla tillräckligt länge för att slå in numret, men man tappar mobilen och man orkar inte ens försöka nå den, även fast den bara ligger några minimala centimeter bort. Man ger upp, försöker ta stöd från väggen för att resa på sig. Men hinner knappt stå i en halv sekund innan man rasar ner på golvet igen.

Golvet snurrar, känslorna svämmar över och hjärtat har pulserat bort till någon annan. Man kan knappt känna det längre. Det blir tyst, man hör andetagen avta och man känner den kalla ytan från golvet nudda vid tinningen. Avsvimmandet är nu ett faktum, och i en timme eller två är man död, fast levande.

När attacken lugnat sig, vaknar man till slut upp. Man inser att man överlevde, men blir en halv sekund senare påmind igen om att man står på linjen som när som helst kan brytas. Och att man då återigen hamnar där på golvet, med ångesten som ens bästa vän. För när man till slut lyckades ringa honom, han som man ville skulle rädda en, så får man svaret "Ja, hon är här." och man är tillbaka på ruta ett, igen.

Alla upplever vi våra attacker på olika sätt,

det där var mitt sätt. Är mitt sätt.

Jag är inte bästa vän med ångesten längre
men den kan komma och hälsa på ibland ändå

Vi lärde oss lita på varandra igen, vi blev kära på nytt och vi började älska starkare än vad vi gjort innan. Vi har delat nästan halva våra liv tillsammans. Att behöva bygga upp förtroende för varandra, att behöva reda ut allt man gått igenom. Vart det gick fel någonstans, hur vi hanterade det som hände och vad vi vill ska hända i framtiden. Det var ett behov vi behövde fylla.

Nu, idag -5månader efter att vi bestämde oss för att "nej, vi kan inte vara utan varandra. vi måste träffas, prata igen och bara vara vi.." så är vi stadigare än någonsin. Vi pratar ärligt om allt, vi säger allt, vi skapar drömmar tillsammans och planerar framtiden.

Det finns dock en punkt som inte är utredd till fullo än. Och det har jag nämnt i tidigare inlägg. Det finns vissa saker som är hans, som hon har beslagit. Och innan han fått dom så är vi inte riktigt fria. Men det kommer hända snart och den vetskapen gör det lite lättare. Jag är fortfarande känslig till tusen när det handlar om henne, om dom och allt som hänt. Det fick mig som sagt att få minst 3 stora panikångestattacker varje dag, som varade i timtals. Det är känsligt för mig.

Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde under dom där månaderna, jag har aldrig känt mig så levande död. Att ta ett andetag var svårt, att komma fram ur gömman under täcket var något som gjorde mig livärdd. Att behöva lära sig att lita på sig själv, att ens trygghet var borta och man behövde bli sin egen hjälte. Det var förjävla svårt, men en dag tog jag mig i kragen och insåg att livet blir inte mer än vad man gör det till. Jag slutade dricka, jag kämpade med attackerna, jag stärkte mig själv och jag tog mig ur helvetet. Jag räddade mig.

Och nu räddar vi varandra

Dagen efter min mur hade rasat hoppades jag på en ny chans att prata med honom. Men han skulle dricka i en sunkig lokal med folk som tog preparat som snurrar till deras inre. Vilket även han skull. Den kvällen var samma kväll som hans väg korsades samman med hon som jag trodde var på väg att bli min vän. Hon visste precis vem han var, ändå satte hon blicken i honom.

Han fick reda på vad som hänt, vid en ögonblicksblinkning. Jag fick aldrig chansen att säga ett ljud. Han fick veta det från ett par läppar som jag inte trodde skulle svika. Allt jag fick var hårda ord, käftsmällar (känslomässiga sådana) och ett hjärta som brast i fler bitar än vad man kan räkna till. Jag blev förbannad, jag sa ord som jag i efterhand sagt förlåt för. Det var ord som visserligen var sanna, men jag sa dom på ett elakt sätt. Om den sk. vännen dvs.

Han ville ha hämnd, så när hon gav honom sina blickar besvarade han dom. Han övergav mig och låtsades stå vid hennes sida. Varje dag berättade han att han fortfarande älskar mig, att han är arg och det här är hans sätt att få utlopp för det. Hon fick honom att spela på skuldkänslorna hans kulle få om han sa nej till henne, hon var trots allt skör. Så, redan samma dag tog hon sin packning och satte sig i hans närhet, för att aldrig lämna den. Dom blev tillsammans, fast han dagligen sa att han ville bli tillsammans med mig. Mitt svar var "jag älskar dig, men hur kan du säga att du vill vara tillsammans med mig, när du samma dag blir tillsammans med henne.".

Dagen dom träffades började mitt helvete. Panikångestattacker blev min vardag, dagar fyllda av hat, tårar, besvikelse, ledsamhet och skrik. Jag skrek tills lungorna sprängdes. "VAD I HELVETE ÄR DET SOM PÅGÅR".

Han fick chans efter chans. Till slut gav jag upp, jag hade tagit mig igenom månader av rena helvetet och jag fick nog. Så, jag berättade att killen som kommit in i mitt liv förut fortfarande ville ha mig, att han skulle få chansen med mig. Samma dag som hon berättade för mig att dom hade knullat, samma dag lät jag den nya killens händer vandra upp mellan mina ben för att sedan trycka sig in i mig, samtidigt som mina känslor försvann i ett djup.

Någonstans på vägen sa jag hejdå till den nya killen, mina känslor för honom var inte mer än vänskapliga och mitt hjärta tillhörde fortfarande kärleken i mitt liv. Jag ville inte älska honom, men jag gjorde det. Några månader till hade gått och jag hade inte pratat honom, men jag höll mig uppdaterad om minsta detalj gällande honom och henne. Jag såg deras förhållande ta slut, och samtidigt såg jag hans ilska rinna ut någonsans på vägen upp mot stjärnorna.

Efter ungefär 3månader av tystnad, då jag faktiskt lyckats hålla mig ifrån ge honom den minsta inblick i mina känslor eller ord. Då tog vi upp kontakten igen. Vi hade på våra egna sätt läkt ihop lite och mognat, för nu kunde vi träffas och prata om allt med leende på läpparna. Och inte med läppar som formulerar ord som "Dra åt helvete, Du är ingenting, Jag ångrar att du ens kom in i mitt liv" etc etc..