"Last time we talked, the night that I walked
Burns like an iron in the back of my mind
I must've been high to say you and I
Weren't meant to be and just wastin' my time"

namn: Fröken Hjärta.
kön: kvinnligt.
tillstånd: tokkär och lycklig. fast för tillfället även feber, så lite sänkt.
vad gör du: skriver. raderar. skriver. raderar.
vad lever du för: kärleken. familjen. strävan efter att uppnå mina drömmar.
nästa mål i ditt liv: att skaffa ett jobb jag verkligen trivs med.
vem vet mest om dig: han som äger mitt hjärta.
vem vet minst om dig: jag vet faktiskt inte?
vem vet du mest om: mina bästisar (inkl. min kärlek)
vad är du rädd för: att någon i min närhet dör. att jag blir dödligt sjuk. att bli lämnad ensam kvar.
vem vill du helst ha: den andra hälften av mina föräldrar (i livet).
för full eller för nykter: för nykter, helt klart. för full skapar mest problem.
mamma eller pappa: den av dom två som fortfarande lever. den som inte dog.
när du blir stor ska du bli: någon som hjälper ungdomar/unga vuxna med problem.
vad tynger dig mest just nu: ingenting för tillfället, faktiskt.
vad gör dig gladast just nu: kärleken. träningen. musiken. fågelkvittret.
snygg eller trevlig: trevlig, helt klart. vad är ett snyggt ansikte som bara har otrevlighet på insidan?
bästa musiken: alla med texter som berör in i hjärtat.
godaste ölen: så länge det inte är lättöl funkar de flesta.
favoritalkohol: cider
favoritmänniska: jag har ett flertal.
senaste person som du kommit nära: hon som befinner sig tusentals mil bort för tillfället.
röd eller blå: röd
söt eller snygg: snygg!

Hon som naglat sig fast i honom, i oss. Hon som jag har börjat skaka på grund av, bara jag hört namnet. Hon som till stor del framkallade mina panikångestattacker under den perioden jag mådde som sämst. Hon jag har hatat med varje millimeter av min kropp. Hon som jag skrikit på i mina tankar, slagit sönder i mina tankar. Hon vars existens jag velat sudda bort.

Idag kom jag på mig själv med att inte längre känna ett sådant hat. Jag erkände för mig själv att hon fortfarande har sidor som är bra, och att hon kämpar för ett bättre liv. Att hon har en styrka inom sig. Inte för att jag pratat med henne, utan dom tankarna bara kröp fram på något sätt.

Och jag vet att hur ofta jag än påtalat att jag inte bryr mig det minsta om henne, att även om jag skulle hitta henne nedfrysen i en snöhög så skulle jag gå förbi - så är det inte. Jag vet att jag skulle hjälpa henne, om det så bara var att hon var för full för att ta sig hem från krogen en varm sommarkväll.

Vet inte riktigt vad mitt minskande av hat beror på, kanske börjar en del av såren hon skapade läka. Kanske har jag lyckats tagit mig framåt i livet på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Jag gillar henne inte. Men hatet börjar minska. I alla fall är det så jag känner just nu.

Ibland kommer jag på mig själv med att bli så arg, att jag känner hur orden exploderar inom mig och jag vill bara säga till henne att hålla käften. Att inte formulera dom orden på sina läppar.

"Just nu vill jag bara dö. Jag kan lika gärna dö. Utan honom/henne är jag död. Jag har inget att leva för. Jag vill aldrig mer vakna upp. Jag kan lika gärna dö. Kan sätta kniven i hjärtat. Kan dränka mig."

Det där är meningar som en vän till mig alltför ofta yttrar. Det är meningar som väcker en enorm ilska inom mig. Jag har haft flera i min närhet som tagit sina egna liv, och att någon säger så utan att mena det (för det gör hon inte), det känns lite som ett skratt rakt upp i deras ansikten. Rakt upp i mitt ansikte. Hon är tyvärr så att hon längtar efter att folk ska bry sig, tycka synd om och ge henne en sorts påtvingad kärlek.

Jag har pratat med henne om det flera  gånger, och hon erkänner att hon inte alls menar att hon vill dö. Och jag förstår henne till en viss del, det är ett lätt uttryck att säga. Men det är inga ord man ska säga bara för att skapa rubriker. Bara för att folk ska vända sina blickar åt hennes håll. Det är ord man säger om man verkligen känner så, om man står vid stupet och är alltför nära att ta steget utför.

Det kanske är hårt av mig att anse att det är fel ord för henne att formulera. Men när jag är så medveten om att hon inte menar det så blir jag så förbannad. För hon inser inte vilken rädsla hon kan få folk att känna, hur orolig man kan bli. Och detta över något som hon sen bara viftar bort. I mina ögon är det respektlöst.

Det är en sak att mena det, då är det ett försök att få hjälp. Men att hon sen bara skrattar åt det "haha, men nej jag menar ingenting med det. vill bara att folk ska reagera. känner mig lite ja, ensam." - Det är lite som ett hån.

Några av er har bett mig skriva mer om mig, vem jag är. Och det gör jag gärna, men bara till en viss del. Iaf i den här bloggen. Jag har en annan blogg också, där jag skriver mer vardagligt om mina dagar. Detta är för att i denna blogg skriver jag om händelser som inte bara involverar mig, och jag vill inte hänga ut någon. Därför skriver jag mer anonymt i den här.

Så, om ni vill ha tillgång till den andra bloggen är det bara att fråga ;D Dela gärna med er av er mail eller liknande isf, eller t.ex er fb. Så skickar jag infon!

När jag hör honom komma in genom dörren springer jag nästan dit, kastar mig in i hans famn och håller så hårt jag kan. Känner hur hans andetag vilar på min nacke, hans armar håller mig hårt och hans läppar möter mina. När han kommer, då försvinner alla mina problem som tynger ner hjärtat lite, då är jag lugn. I hans närhet är jag lycklig. Och när hans blick möter min, då ler han det vackraste leendet som strålar av kärlek.

När vi hittade tillbaka till varandra igen, då gjorde vi det på en helt annan nivå än tidigare. Vi har delat så otroligt mycket kärlek tidigare, absolut. Men den kärlek vi delar nu är ännu mer äkta. Kanske beror det på att vi förlorat varandra en gång? Att vi trots helvetet vi gick igenom, hittade tillbaka. Det enda jag vet att närheten vi har nu, den är helt magisk.

Vi pratar med varandra om allt. Allt som förut förstörde våra hjärtan, det kan vi prata om med leende på våra läppar. Vi skrattar med varandra på ett ärligt sätt, för att vi verkligen vill. Vi skrattar inte för att vi förväntas göra det. Vi skrattar för att vi, återigen, är bästa vänner som är varandras stora kärlek i livet. För att vi delar så många stunder där vi bara ler, ler, ler.

När han tittar på mig känner jag mig som den vackraste i världen, som att han bara ser mig. Han ger mig en värme i kroppen på ett sätt som hettar upp mig, en värme som värmer mig fast det är tjugo minus ute. Och gällande minusgraderna som är ute, märker han att jag fryser när vi är utomhus ger han mig allt som egentligen ska hålla honom varm. Hans mössa, vantar, halsduk, han har även gett mig hans jacka. Bara för att han vägrar se mig huttra, säger han. "Dina läppar ska vara röda hjärtat, inte isblåa.." . Så även om jag försöker vägra ta emot det, då brottar han nästan ner mig i snön bara för att jag ska ta emot dom.

Att vara vid hans sida och göra absolut ingenting, det betyder absolut allt för mig. För det spelar ingen roll vad vi gör eller inte gör, så länge jag är vid hans sida är jag så lycklig, tacksam och lugn. Han har liksom krypit in under min hud, han är en del av mig. Vi är en del av varandra. Vi är nykära igen, efter att ha varit tillsammans i flera år innan. Och bara känslan av att inte oroa mig för att det är drogerna som håller hans kärlek i liv, det gör mig ännu mer kär.

Han är min hjälte, han har räddat mig fler gånger än han själv är medveten om. Bara vetskapen om att han finns, att jag kan gömma mig i hans famn när verkligheten gör för ont - det betyder mer än jag kan beskriva. Han är den som jag berättar allt för, verkligen allt. När jag är ledsen, besviken, glad, arg eller känner någon av känslorna däremellan, då berättar jag det för honom. Han är min stöttepelare, min andra halva, mitt bättre jag.

Jag älskar honom med varje milimeter av mitt hjärta.

och varje gång han säger "jag älskar dig, min framtida fru" - då smälter jag.

Hur kommer det sig att många får elaka kommentarer om deras inlägg, inlägg där dom tömmer hjärtat på sina känslor? Nu har inte jag råkat ut för det, snarare får jag mycket uppskattning för mina ord. Och det läker mig ännu mer än vad bara orden jag bokstaverar gör. Men flera av er känner att ni inte kan berätta hur ni mår, att ni måste dölja er ledsamhet bakom en falsk fasad av lycka.

Varför ska man inte kunna vara ärlig om hur man mår, varför vill man få folk att gömma sig i ett hörn och låtsas som att man lever i en fantasivärld där allt alltid är bra? Det är ingen verklighet. Det är absolut inte min verklighet. Ibland måste man få vara arg på hela världen, skrika ut sina känslor och skriva i ren ilska eller när kinderna är blöta från tårar. Man måste få skriva utan känslan av att hålla igen.

Jag skriver för att det är läkande, det är det enda sättet för mig att verkligen få ur mig alla känslor. Och många har bloggar för sin egen skull, just för att kunna skriva. Ingen ska få en att inte kunna vara ärlig om hur man mår. Vare sig man har en blogg utan att visa vem man är eller inte, känslorna är äkta och behöver ventileras. Vare sig man har en blogg för sin egen skull eller för läsarnas skull.

Var ärliga med hur ni känner, annars lurar ni er själva. Och när känslorna sen kommer ifatt så blir det som en rejäl käftsmäll. Dom som inte kan hantera hur verkligheten ser ut, dom har valet att sluta läsa just era ord.