Den s.k "pausen" jag och han hade, den blandades med dagar fyllda av kärlek. Andra dagar bestod enbart av hårda ord, tårar och hjärtan som brast. Det är svårt att vara utan den man älskar, men man samtidigt inte kan vara med den.

Mitt i allt det här byggde jag upp en mur, en mur för att på något sätt försöka skydda mig. Jag kände för mycket och jag orkade inte, det var känslor för tunga för att kunna andas. Fasaden jag bar innebar att jag inte kände någonting, varken kärlek eller hat. Eller någon känsla som man kan trycka in mellan dom två. Jag kände ingenting.

Jag levde i ett mörker, jag kände hur jag påverkades av saker jag aldrig brytt mig om tidigare. Jag började vara ute varje helg, skapade vänner med personligheter jag aldrig hade dragits till om det inte vore för hur jag var, just då. Jag drack vid varje tillfälle som gavs, även fast jag vet att det bara är tillfällig lösning så var det skönt att för en stund då och då, att inte känna.

Men alkoholen drog även in en annan i mitt liv. En som jag inte kände något för, då mitt hjärta ändå var upptaget. Men han lyckades sätta några leenden på mina läppar och han blev förälskad. Han ville ha mig. Jag ville inte ha honom, jag ville inte ha någon egentligen. Jag kände fortfarande ingenting, utan hade bara flyktiga känslor för allt som pågick i livet, flyktiga som försvann med dimman på morgonen. Jag bar fortfarande på mycket ilska, muren var gjord av stål och jag var nästintill elak mot min kärlek, den som jag trots all ovilja att känna, ändå älskade.

En kväll kysste killen mig, han som trampade sig in i mitt liv. I en halv sekund besvarade jag den, för att sedan känna hur muren inom mig rasade. "Vad i helvete är det som händer, jag vill inte röra honom. Jag älskar han som redan håller mitt hjärta i sin hand.". På en sekund släppte allt inom mig, alla känslor jag hållt inne. Allt som jag velat undvika.

Den kvällen ville jag prata med min kärlek, jag ville förklara hur mycket jag älskar. Vad jag gått igenom och allt jag burit på inombords. Men det enda tillfället jag fick den kvällen att prata med honom, det var när han hade disco i sin hjärna, ögonen sprängda och hade ett sinne som inte var hans. Han var påverkad, och det var inte rätt stund att berätta. Jag ville inte tömma mitt hjärta för någon som inte skulle kunna ta del av det på ett ärligt sätt. Jag skulle berätta dagen efter, men det var nu det riktiga helvetet började.

Jag och kärleken i mitt liv vi hade tagit en paus. Eller egentligen hade vi sagt orden "det är slut", men det var inte vad någon av oss ville så vi höll kvar i varandra ändå. Anledningen till att det band vi delade gick sönder var att jag befann mig i ett svart hål av ilska, ledsamhet, ångest. Jag hade gjort ett val, ett som jag alltid kommer ångra. Och något inom mig ville skylla på honom. Jag antar att det var undermedvetet, för att försöka få skuldkänslorna jag bar på att minska.

Men det blev svårt att hålla känslor och tankar i styr, jag ville absolut inte lägga någon tyngd på honom. En tyngd som för mig ensam var för tung att bära. Han behövde slippa det. Så, jag sa att det inte funkar just nu. Att "pausen" behövdes. Men jag kunde inte förklara för honom varför. Hur skulle jag? "Jag anklagar dig för det jag har gått igenom, jag känner hur delar av min kärlek börjar förvandlas till delvis hat, delvis förakt". Jag känner mina känslor tillräckligt för att veta att det bara skulle vara tillfälligt, att jag för en stund skulle anklaga honom och sen gå tillbaka till sanningen, att det var mitt fel.

Men den tillfälliga stunden skulle varit för lång. Jag sa hejdå, eller ett hejdå blev det inte riktigt. Men utåt sätt var det inte längre vi. Det sved som tusen nålar i hjärtat, han är den jag vill(e) dela mitt liv med. Men jag visste inte vart jag skulle ta vägen, hur jag skulle orka ta mig upp ur sängen om dagarna. Min verklighet bestod av dagar med ångest från morgon till kväll och däremellan ett hav av tårar som översvämmade mitt inre.

Även om vi kanske inte tillhörde kategorin "vänner", vi var ändå två personer som brydde sig om varandra. Brydde sig tillräckligt för att lyssna, för att finnas där. Jag försökte få en i hennes närhet att bygga en relation till henne, att försöka lära känna henne. Att se mer än hennes höga ord, ilska, lathet och irritation.

Det fanns något i hennes ögon som visade hur hon längtade efter att bli accepterad, att bli älskad av någon man aldrig ska behöva ifrågasätta att man är älskad av. Även om hon, precis som många andra tonåringar/unga vuxna, var rebellisk så är det enligt mig ingen anledning att be dom dra åt helvete, att vilja kasta ut dom till en värld utan säkerhet eller trygghet. Jag kämpade för henne, och enligt henne själv kämpade hon för mig.

Även om jag inte berättade varenda liten detalj för henne, hon borde ha förstått orden jag höll tyst om. Kärleken som brann inom mig för han jag delat tusentalsmiljoner minnen med. Och även om hon inte förstod, hon skulle aldrig ens lagt en blick på honom. Vänner eller "på väg att bli vänner", man ägnar inte en tanke åt någon som varit tillsammans med den man ställer upp för, den som ställer upp för en själv.

Hon försöker andas andetag som inte är hennes. Hon spelar med i ett spel utan att vara medveten om att hon för länge sen är den som förlorade. Hon lever på fantasiminnen och minnen som enbart har betydelse för henne, minnen som han redan har glömt. Han har gått vidare med den som redan för många år sedan vann hans hjärta.

Hon inser inte att hon faktiskt inte var någon mer för honom än den närhet drogerna framkallade. Bakom hennes rygg sa han, från början till slutet, sanningen. Han bar en fasad för att inte spränga hennes redan trasiga hjärta. Han var den som höll upp henne, hon hade fått honom till att inte våga lämna henne. Hennes fall är inget han, trots den falska kärleken för henne, ville ansvara för.

Nu vill hon inte släppa taget. Hon naglar sig fast med allt hon har. Hon skriker i ena sekunden, gråter i andra. Efter ett tag säger hon ingenting alls. Men sen försöker hon påminna med små meningar, bilder. Påminna honom om något han vill glömma. Han vill inte ens lämna en blick åt hennes håll. Han vill stänga dörren som aldrig skulle öppnats. Han vill att hon lämnar hans liv, lämnar varenda minne, tanke, känsla och dröm.

En sista gång kommer hon få se honom, av den anledningen att hon har saker som är hans. Men efter det är den sagan hon trodde hon skulle få uppleva totalt över. Alla blad är skrivna och den slutade inte som hon ville. Den hade aldrig slutat som hon ville, för hon byggde det på en dröm som bara hon ville uppleva.

Han slutade aldrig älska sin försöka kärlek, och hon slutade aldrig älska honom.
Det var hela tiden dom, vi.

På ett sätt tycker jag att det är sorgligt, hon lämnade ut sitt hjärta till fel person. Men hon sårade rejält på vägen, vilket hon tydligt dolt om hon är medveten om det. Vilket hon borde, ingen är så förbannat blind att dom inte inser när dom går över den gräns för vad som är tillåtet och inte. Att spänna fast sina blickar i en kille som den man vänder sig till för råd älskar som mest, det är förbjudet.