Jag har haft både anorexia och bulimia, eller haft och haft. Jag är fortfarande inte frisk till fullo, jag tvivlar på att jag någonsin kommer bli det. Jag kan inte ställa mig på en våg, för när jag ser siffrorna framför mig börjar jag direkt ; jag skulle kunna gå ner x antal kilon. Jag slutade väga mig för 1år sen ungefär, jag insåg att vågen hade en förmåga att bryta ned mig totalt. Jag slängde ut den från balkongen, jag plockade upp bitarna och kastade det i en soptunna i närheten.

Jag vet att jag inte är tjock, jag vet att många anser min kropp vara en som dom skulle vilja ha. Jag vet att det här egentligen inte handlar om kilon, utan om dåligt självförtroende och dålig självbild. Jag kan anse mig vara tjock, medans folk som väger mer och egentligen är större än mig -dom är i mina ögon hur fina som helst.

När jag ser min egen spegelbild vill jag blunda, jag kommer på anledningar att tycka illa om mig själv. Om min kropp. Om det spegeln visar. Jag vet att många känner så här, och jag försöker stötta dom i min närhet. Men jag kan inte läka mig själv på samma sätt som jag hjälpt några andra att göra det. När det kommer till mig själv, känns det som att tanken om att älska mig själv ligger alldeles för många mil bort. För långt bort för att någonsin kunna nås.

Det är en ständig kamp, varje dag. Jag har stunder då allt känns lättare, men efteråt känns det tyngre än någonsin. Jag kan aldrig riktigt slappna av i närheten av någon. Jag tänker på att vara rakryggad, för då putar inte magen ut på samma sätt. Jag bär urringat för att man hellre ska titta där än på låren. Jag kämpar varje dag för att efter jag ätit mig full på kalorier, inte ska springa till toaletten för att sätta fingrarna i halsen.

Jag har en pojkvän som älskar varje millimeter av min kropp. Han ligger ofta och smeker den samtidigt som han berättar varför han älskar att se mig naken. Jag är beroende av hans ord, för dom är ändå en anledning till att försöka få mig att acceptera mig själv. Älska mig själv. Det är positiva ord som skulle kunna stärka mig. Men där i djupet av problemet handlar det som sagt bara om mig själv, att jag måste lära mig att trivas med dom kilon jag bär på. Och jag är inte där än.

Men jag tillhör inte dom som tänker lägga mig under kniven
för att försöka trolla bort dom problem man anser sig ha
jag tänker kämpa

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

De senaste månaderna har försvunnit på bara några sekunder, känns det som.Mitt liv är fint nu, det är vackert och mina andetag är väldigt lugna.Hur är det med fina er?tell me.  ...

jag vet egentligen inte om jag fick svar eller inte, men det rösten på andra sidan telefonen sa - det stämde. förvirringen kvarstår, samtidigt som jag skapar fler frågor i hjärtat som jag behöver svar på. ...

Jag dras åt två olika håll. Och jag har aldrig upplevt det här förut, känslan av att absolut inte veta vad som är rätt. Vad som är fel. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska göra, eller vad jag ens vill.   Det hände något, han med världens f...

det har varit tomt på ord här. jag kommer fylla på, behöver lätta mitt hjärta lite. men inte just idag.   (jag har en till blogg, en "öppen". men vill ni ha den får ni skicka kommentar) ...

det här är inte okej, det du gör mot mig. hur du ena dagen fyller mitt liv med kärlek, för att nästa dag hota med att bara fylla det med avsked. jag orkar faktiskt inte ta mig igenom samma helvete igen, även fast jag vet att jag skulle klara det. men...