Ibland undrar jag hur livet vore om jag inte hade blivit kär

och då får jag så förbannat dåligt samvete

(Jag älskar att vara tillsammans med honom. Jag älskar honom. Men med vårat förflutna blev jag tvungen att tacka nej till en del av mina drömmar. Och det svider lite. Jag ångrar inte att jag försökte rädda oss. För nu i efterhand var allt värt det. Men medans många jagar sina drömmar vände jag ryggen åt dom, när jag fick chansen att uppleva dom. Det är något som gnager i mitt hjärta, ibland..)

Jag vet inte varför, men jag kunde inte sluta ta dom. Tabletterna. Efter att ha knaprat på dom konstant i en månad tack vare stresshuvudvärk, så kunde jag sen inte sluta. Jag tömde medicinskåpen hemma på alla preparat vi hade, när dom var slut gick jag till någon i släkten med tomma händer, men kom därifrån med dom halvfulla. Om jag var i skolan gick jag till skolsyster och låtsades som att jag hade rejäl huvudvärk, dom trodde på mig och höll mitt beroende vid liv.

Det spelade egentligen ingen roll vad det var för tabletter, bara det var just det. Tabletter. Medicin av något slag. Jag fick ont i huvudet om jag inte tog dom, eller om jag inte tog tillräckligt många. Jag antar att det var på grund av att kroppen saknade något om jag inte mättade mitt inre med dom.

Jag kommer ihåg känslan jag hade om jag inte fick tag på några tabletter. Jag kunde känna paniken krypa i kroppen och huvudet kändes som att det skulle sprängas. Jag kunde bryta ihop när som helst och på något sätt kändes det som om hela världen var min fiende. Jag ville inte gå ut genom dörren om jag inte visste att jag hade mitt lugnande med mig.

Till slut insåg dom runtomkring mig att något var fel, dom började tänka på att dom aldrig träffade mig utan att jag klagade på något för att få tabletterna. Dom insåg att jag var beroende och ja.. dom berättade att det var över nu. Alla medicinskåp tömdes, mina saker gick dom igenom med jämna mellanrum. Dom lämnade mig nästan aldrig ensam. Och med avtändningen jag hade antar jag att det var för mitt eget bästa, vet inte vad jag skulle gjort om jag inte haft någon i min närhet.

På något sätt var det som att allt blev lättare, när dom visste. Som om beroendet av sig själv började ge vika. Jag behövde inte kämpa lika mycket som jag trodde att jag skulle behöva, för att inte vilja ha dom vita godisarna. Dagarna gick och för varje dag som gick fylldes det ena medicinskåpet efter det andra.

Det var många år sen som jag var tjejen som förälskade mig i de olika preparaten. Och även om jag aldrig ens varit i närheten av att återigen göra det, så är jag noga med att inte knapra tabletter om jag absolut inte måste.

Har ni något beroende? Eller har ni haft?

Hur många chanser är en för mycket
för någon man älskar?

Musik är en svaghet för mig, det är en stor del av mitt läkande
Har ni någon spotifylista ni vill dela med er av?
Med låtar som betyder lite extra för er?
Som känns rakt in i hjärtat?
Tell me.

Ibland känns det som att jag nöter ut marken jag går på. Jag ser hela världen snurra förbi, men jag står ensam kvar. Med ena foten i det förflutna och den andra i nuet, jag kommer inte loss. Det är mycket jag vill, men har ingen energi nog att skapa förändring.

Jag kan komma på mig själv att bli avundsjuk på några av dom som står mig närmst. En av mina bästa vänner har barn, och det väcker upp de djupaste känslor inom mig. En annan förlovade sig efter 1månad, vilket jag absolut inte förstår tanken bakom. Men hon är förlovad. Dom upplever den verklighet som jag bara drömmer om. Inte för att jag missunnar dom något, men jag har kämpat mig igenom ett helvete efter ett annat.

När kommer jag känna discodansen i min mage
När kommer jag se guldet smycka mitt finger
Ett tecken på att jag kan slappna av
att det är vi till fullo

Är det jag som är alldeles för dimmig i mina tankar bara, eller är det så att man inte kan få minsta antydan av att folk har svarat på ens kommentarer? Eller att jag svarat på era?

Måste man, för varje kommentar man gör, gå in på just det inlägget igen för att se om man fått svar? För en så smart lösning som "svara" bland kommentarerna, så är det himla dumt om man inte kan bli meddelad om att man fått just det, svar.

Jag märkte hur han började gömma mobilen, hur han raderade sms. Jag märkte hur han stängde ned internetsidan så fort jag kom i närheten. Han flyttade sina msnkonversationer, bytte lösenord varannan dag. Det var då det svartsjuka monstret inom mig kom till liv.

Jag fick tag på hans mobil, det blev som ett beroende. Ett svidande beroende. Varje gång jag läste smsen hittade jag sms från andra tjejer, som flirtade. Jag hittade konversationer som handlade om sms-sex. Jag såg bilder han skickat, avklädda bilder. Jag hittade bilder han mottagit, bilder på deras bröst. Bilder på dom nakna. Det var inte bara en tjej han skrev med, utan ett flertal.

Jag rasade totalt varje gång, han som varje dag sa hur mycket han älskar mig. I hemlighet fick han andra tjejer att bli kära i honom. Varje dag flirtade han med andra. Bakom min rygg. Jag vet inte hur lång tid det gick, men sen knäckte jag lösenordet till hans dator, jag kom åt konversationer. Ännu ett känslomässigt helvete började.

Att läsa konversationerna, en efter en, det var som om någon ryckte ut mitt hjärta och stampade på det. Han verkade totalt ha glömt att han hade en flickvän. Och vårat förhållande var dessutom bra, det var fullt av kärlek och passion. Men ändå så skapade han dessa kontakter, med tjejer som på olika sätt var väldigt lika mig. Dom hade samma ursprung, samma intressen, samma utseende, många av dom hette även likadant.

Samtidigt som det krossade mig, att veta vad han höll på med, jag kunde inte berätta. Han skulle bli arg, jag hade snokat. Men till slut insåg jag att det spelar ingen roll, visserligen hade jag gått över gränsen -absolut. Men varje gång jag gjorde det hittade jag tecken på psykisk otrohet.

En dag hittade jag konversationer med en av mina vänner, han berättade hur perfekt kropp hon hade. Jag fick veta att dom träffats bakom min rygg och meningar som "berätta inte det för henne" var skrivna alltför ofta. Jag blev förbannad och erkände vad jag gjort, för att få en förklaring ifrån honom.

"Jag har dåligt självförtroende. Jag älskar dig. Men jag har redan dig. Så, jag ger andra komplimanger för att själv få det tillbaka. Det känns skönt att höra det från utomstående.."

Fram och tillbaka i flera år pågick det här, han skrev, jag läste i smyg. Jag blev förbannad och ledsen, han sa förlåt. Jag förlät. Om och om igen. Det här fick mig att falla rakt ner i asfalten, tusen gånger om. Det sved varje dag. Varje dag sjönk mitt självförtroende och jag ansåg mig vara den mest oälskade flickvännen i världen.

I nuläget så är det där det förflutna, jag kollar inte igenom hans sms, jag läser inga konversationer. Vi har en annan relation nu, en med en starkare grund. Vi älskar på ett sätt vi inte gjort tidigare. Vi är nykära efter flera år. Men varje gång hans mobil vibrerar så väcker det monstret till liv inom mig. Speciellt om jag råkar se att det är från hon, hon som naglat sig fast.

Jag har fortfarande känslan av att inte vara tillräcklig, att inte duga. Att jag inte är tillräckligt vacker för hans ögon att vila på. Att han söker efter annat bakom min rygg. Men detta är något som kommer ta en lång tid för mig att bygga upp igen. Jag tar en dag i taget. Försöker koncentrera mig på kärleken han ger mig idag. Man har alltid ärr ifrån det förflutna, dom försvinner aldrig helt. Men dom kan blekna med tiden.

Vi kunde varandras svagheter, vad man gick igång på, vad man eggades upp av. Vi visste precis hur vi skulle få varandra att explodera i en orgasm. Men av någon anledning var det där en av kvällarna då han ville vara säker på att han kunde hålla igång i timtals. Han tog ett blått piller och en stund senare var han stenhård.

Men efter att vi njutit av varandras kroppar några gånger, då var jag utmattad. Jag var full av kärlek och vilja, men utmattad. Kände att om jag skulle gränsla honom en gång till skulle jag få skavsår. Jag ville bara lägga mig bredvid honom, andas in hans doft och somna tryggt.

Efter en stund kände jag hur hans händer vandrade uppför min lår, hur dom letade sig fram mellan benen. Jag bad honom sluta, "snälla, håll bara om mig..". Han försökte hålla om mig, men på något sätt hamnade han sen över mig och började smeka mig igen. Kyssa mig. Och jag älskar hans kyssar, men det kändes som ett tvång att besvara dom i den stunden.

Jag minns hur jag kände att hans kuk bultade genom hans kalsonger, hur det pulserade. Jag minns känslan av att han drar undan mina trosor, tar av sig sina kalsonger på en halv sekund för att sen försöka tränga sig in mellan mina ben. Jag säger "nej, nej. jag orkar faktiskt inte.", men han flyttar inte på sig. Han kollar bara på mig med en tom blick. Han försöker tvinga sig på mig.

Jag börjar putta på honom, ber honom om och om igen att flytta på sig. Jag känner ett obehag i hela kroppen och jag märker att den som försöker tvinga sig på mig, det är inte han. Det är inte min pojkvän. Det är någon som pillret trollade fram. Jag känner hur han håller sig fast på mig, hur han tar tag i mina armar för att jag inte ska försöka dra mig undan. Han tränger sig in i mig till slut, jag orkade inte kämpa emot.

Jag frågar "vad fan håller du på med?, jag vill inte. vad gör du?" och blicken som möter mig ser suddig ut. Han befinner sig i ett farligt rus. Jag känner mig äcklig, påtvingad något jag inte vill. Han som är min trygghet gör mig illa. Jag blir rädd och paniken kommer. "Det här är inte du, du skulle aldrig tvinga dig på mig. Snälla, sluta! Lyssna på mig. Titta på mig.". Han stannar upp.

Jag brister i gråt och skriker att han ska försvinna. Jag hoppas i en sekund på att dom i rummet bredvid ska höra mig, men i nästa sekund tystnar jag. Jag vill inte att dom ska veta. Han älskar mig, han är bara inte sig själv. Ingen behöver veta det här. Men jag behöver inte skrika längre inser jag, för han släpper greppet om mig, lägger sig bredvid och bryter ihop. Båda hetsgråter.

"Ge mig din telefon, jag måste ringa..", jag hör hans ord om och om igen. Jag frågar vad han ska med den till, vi behöver prata. Inte ringa till någon. "Snälla, låt mig ringa. Jag måste ringa polisen. Jag.. Jag. Jag har våldtagit dig.". Jag hör hur hans röst spricker när han säger den sista meningen. Och jag slutar fälla mina tårar och nu är det istället jag som håller hans händer, håller dom ifrån att ta telefonen.

"Du skrämde mig, men du var inte dig själv. Jag tänker inte låta dig ringa." Efter att på något sätt lyckats lugna både honom och mig så lovade han att inte ringa. Och istället slängde han bort resterande piller han hade. Denna händelse jagar mig ibland, i drömmarna. Tänk om han aldrig hade sansat sig? Om han inte hade insett?.

Vad hade egentligen hänt om han hade ringt polisen
jag skulle aldrig säga att han våldtog mig
men skulle dom bortse från det och istället lyssna på honom(?).