Det känns som att man ska dö. Andetagen kommer så snabbt att man inte ens hinner avsluta ett innan nästa påbörjas, samtidigt som man knappt ens kan andas. Man känner hjärtat bulta så hårt att bröstkorgen nästan exploderar av dess styrka. Allting man känner och tänker krigar inombords och man skriker tills lungorna ger upp, tills tystnaden är det enda läpparna kan formulera.

Man är främmande i sin kropp, man vill krypa ur skalet och bara sluta finnas. Allt blir så påtagligt, minsta ljud är som att en bomb sprängts i huvudet, varenda känsla är som om någon gör "tusen nålar" överallt, på hela kroppen. Man kokar av värme och vill riva av sig kläderna, det känns som att man kvävs. Man är rädd, livrädd. Varje sekund som går känns en sekund närmre att avsluta sitt liv.

Försöker i panik ringa till han som alltid kunnat rädda en från allt som gör för ont. Det är han som skapade känslorna som tillkallade ångestattacken, han är den enda som kan avsluta det. Man försöker hålla händerna stilla tillräckligt länge för att slå in numret, men man tappar mobilen och man orkar inte ens försöka nå den, även fast den bara ligger några minimala centimeter bort. Man ger upp, försöker ta stöd från väggen för att resa på sig. Men hinner knappt stå i en halv sekund innan man rasar ner på golvet igen.

Golvet snurrar, känslorna svämmar över och hjärtat har pulserat bort till någon annan. Man kan knappt känna det längre. Det blir tyst, man hör andetagen avta och man känner den kalla ytan från golvet nudda vid tinningen. Avsvimmandet är nu ett faktum, och i en timme eller två är man död, fast levande.

När attacken lugnat sig, vaknar man till slut upp. Man inser att man överlevde, men blir en halv sekund senare påmind igen om att man står på linjen som när som helst kan brytas. Och att man då återigen hamnar där på golvet, med ångesten som ens bästa vän. För när man till slut lyckades ringa honom, han som man ville skulle rädda en, så får man svaret "Ja, hon är här." och man är tillbaka på ruta ett, igen.

Alla upplever vi våra attacker på olika sätt,

det där var mitt sätt. Är mitt sätt.

Jag är inte bästa vän med ångesten längre
men den kan komma och hälsa på ibland ändå

 

camilla larsson

19 februari 2011 11:49

Jag lider också av ångest, depression, torgskräck och får panikångestattacker när nått djävlas eller om det blir stressigt.

Om du har tips på hur man lindrar ångest så är jag tacksam för svar

Ha det bra

http://pontusmamma74.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

De senaste månaderna har försvunnit på bara några sekunder, känns det som.Mitt liv är fint nu, det är vackert och mina andetag är väldigt lugna.Hur är det med fina er?tell me.  ...

jag vet egentligen inte om jag fick svar eller inte, men det rösten på andra sidan telefonen sa - det stämde. förvirringen kvarstår, samtidigt som jag skapar fler frågor i hjärtat som jag behöver svar på. ...

Jag dras åt två olika håll. Och jag har aldrig upplevt det här förut, känslan av att absolut inte veta vad som är rätt. Vad som är fel. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska göra, eller vad jag ens vill.   Det hände något, han med världens f...

det har varit tomt på ord här. jag kommer fylla på, behöver lätta mitt hjärta lite. men inte just idag.   (jag har en till blogg, en "öppen". men vill ni ha den får ni skicka kommentar) ...

det här är inte okej, det du gör mot mig. hur du ena dagen fyller mitt liv med kärlek, för att nästa dag hota med att bara fylla det med avsked. jag orkar faktiskt inte ta mig igenom samma helvete igen, även fast jag vet att jag skulle klara det. men...