Jag visste från början att han var vän med drogerna, jag visste anledningen till att han under just den perioden vände sig åt droghållet lite oftare än vad han annars gjorde. Vi pratade massor på msn, och jag visste från början att han var en som skulle bli mycket speciell för mig.

Första tiden var drogerna inget problem, dom fanns där i bakgrunden men dom ställde inte till några större besvär. Han höll sig till att röka, vilket oftast "bara" ledde till att han blev lugn och somnade. Men med tiden såg jag hur hans umgängeskrets ökade, och jag visste att många av dom tog varenda drog dom fick tillgång till.

Han lovade gång på gång att han skulle sluta, att jag var viktigare. Nu i efterhand har jag förstått att hans drogberoende inte var hans fel, det är en sjukdom och man behöver riktig hjälp för att kunna bli fri. Och man måste kämpa för att fortsätta vara ren. Men då visste jag inte det. Han svek mig gång på gång, jag såg hur vårat förhållande gick från kärleksfullt till att jag inte vågade lämna hans sida, av rädsla för att han skulle ta droger en gång för mycket.

Under ett specifikt år var han fortfarande min pojkvän, men han var ett tomt skal. Han var miljontals mil ifrån den han vanligtvis är. Han var arg, han var hotfull, han brydde sig enbart om drogerna, dom såkallade vännerna, han lämnade gymnasiet för att aldrig återvända. Han levde på en lina, varje dag. Han visade inga känslor mer än svartsjuka för sådant han inbillade sig, sådant hans hjärna skapade. Jag kämpade varje dag för att få ett tecken, det minsta lilla tecken på att han fortfarande finns där inne i skalet. Den jag förälskade mig i.

Jag levde enbart för honom, jag andades åt honom, för honom. Nu var han så nere i drogerna att jag var rädd för att jag verkligen skulle förlora honom. Att jag en dag skulle få samtalet som skulle leda mig till bårhuset. Men jag gav mig inte, jag överröste honom med kärlek. Tills jag insåg att det inte hjälpte. Så en natt bestämde jag mig för att chansa, när vi vaknade till mitt i natten började jag berätta hur jag kände. Hur rädd jag var. Hur otroligt livrädd jag var för att han skullle dö.

Den natten tömde jag mig själv på varenda känsla, varenda rädsla, tanke och ord jag velat säga honom berättade jag. Jag minns tystnaden efteråt, och jag minns hur jag kunde höra tårar falla från hans ögon. Han bröt ihop i min famn och han slutade inte gråta förens flera timmar senare. ÄNTLIGEN, hans fasad försvann och jag såg den riktiga honom komma fram.

Att nå fram till honom gjorde mitt kämpade det där året värt det. Värt varenda tår. Jag gav upp mitt liv för hans skull, jag levde för honom. Genombrottet gjorde tyvärr inte att han sökte hjälp för sitt beroende, men det öppnade hans ögon för hur jag mådde.

Med åren som gick blev det inte bättre, beroendet fanns kvar. Och han sökte någon gång lite sporadiskt hjälp, men det hjälpte inte och/eller så gav han upp efter ett tag. När han väl lyckades hålla sig ren i några månader, på egen hand. Då kom dom som kallar sig vänner och erbjöd honom droger, gratis. Och började allt om igen.

Jag vet alltför många detaljer om allt som pågår i drogvärlden runtomkring oss, jag vet vilka som tar, vilka som säljer, vad dom säljer, vet vilka som köper, vilka som beställer. Jag har gång på gång fått sätta mitt psyke på prov för att själv stå emot, men jag lyckades.

Att sitta och vänta på honom i timtals blev en vana. Att ge upp mina vänner och umgänge för att hålla koll på honom, det var inget jag valde utan det blev helt enkelt nödvändigt. Jag var den enda han hade, den enda som ville att han skulle bli ren, den enda i hans närhet som försökte hålla honom tillbaka och inse vad som höll på att hända. Hans familj visste inget först, och när dom väl fick veta var deras stöd inget märkbart. Dom kunde bli överlyckliga när han sa "jag har varit ren i ½ dag", det dom inte ville inse var att resterande av den halva dagen var han hög konstant.

Vi kunde sitta i rummet bredvid, med hans vänner. Rummet fylldes av en rök som doftade sött, av ord som sades när deras sinne var i en dimma. Men hans mamma märkte inte, hon vände ryggen till istället. Och hans pappa visste till slut inte hur han skulle finnas där. Han hade bara mig. Och jag började hela tiden mer och mer inse att jag inte kunde rädda honom. Men jag kunde i alla fall stå vid hans sida, och hoppas att han en dag ville rädda sig själv.

 

Mia Wallström

18 februari 2011 18:16

Det är så spännande och mysigt att sätta sig ner vid datorn, öppna upp din blogg och läsa dina inlägg. Jag är ingen som gillar att läsa böcker, men det här känns som om det vore en liten bok. Mycket intressant och spännande att läsa och följa ditt förflutna! :)
Som svar på din fråga där du undrade hur det var med mig: Det är helt okej, jag ska inte sitta och klaga när jag driver en blogg som är till för att puscha ungdomar till att må bättre. :) Du förstår nog vad jag menar! Det känns så.

Kramis!

http://www.behovandestodblogg.bloggplatsen.se

Fröken Hjärta

18 februari 2011 20:45

Jag suger åt mig av orden! :) Tack söta rara!
Även om man är en som ska pusha ungdomar till att må bättre, så får man tillåta sig att ha sämre dagar. Att vissa dagar få ge utlopp för dom där känslorna inom sig som gnager. Jag tror snarare att det kan ha en positiv effekt på ungdomarna, att dom får veta att det är tillåtet att vissa dagar vilja be andra dra åt helvete. För att dagen efter resa sig igen, starkare än dagen innan. :) Men det är mitt eget tänkande! Så om du behöver klaga lite så lyssnar jag gärna ;)

Kramis!

 

Jeppe

18 februari 2011 19:38

Jag är ju en gammal gubbe (41)
Men jag måste dels få ge en komplimang...du skriver bra och det är hjärteskärande att läsa detta för mig

Var ju in din situation för 20 år sedan...träffade en kvinna, vacker och trevlig..hon sa direkt när vi träffades att hon "varit" beroende av amfetamin men det skulle aldrig hända igen...eller hur?

Naiv som jag var gick jag på det...tyckte att hon blev smalare, väldigt hyperaktiv ibland, jag själv som kommer från ett medelklasshem, skyddad, i en "fin" del av stockholm, hade ju knappt hört talas om droger..men det fick jag göra under ett turbulent år..Sitta med henne på intensiven när hon tagit för mycket...försökte stötta henne...hon fick utbrott och blev våldsam, kunde försvinna ett par dagar...Jag var svag, jag orkade inte längre...Hon dog 1992...jag känner en idag, vad kunde jag gjort mera!
Det är upp till din kille, fortsätter han finns det bara ett slut och det är döden...Hoppas verkligen att han kan resa sig, men det är inte lätt...!
OM det händer, så gör inte som jag och ta på dig skulden..livet är långt för dig, och skippa drogerna!!! LYCKA TILL ...från Jeppe

http://baraenjeppe.bloggplatsen.se

Fröken Hjärta

18 februari 2011 20:43

Hej där! :) Tack så mycket!

Det är alltid intressant att höra andras historier. Trist att hon dog, att det gick så pass långt. Att hon inte överlevde beroendet.

Min kille är idag ren sen 1år, han fick ordentlig hjälp och kämpade. Jag kommer nämna det i bloggen framöver. Som sagt, mina upplevelser kommer lite hur som här, jag skriver ned det som jag tänker på i just den sekunden.

Jag tog på mig skulden en längre tid, att jag inte var tillräcklig anledning för honom att sluta. Att jag drev honom till beroendet. Jag vet att det inte är så nu i efterhand, men mitt i det hela är det inte lätt att styra känslorna.

Jag har formats av det här, jag har blivit idag och på det sättet är jag tacksam över att jag "fick följa hans resa vid hans sida". Om man nu kan säga så.

Kramar!

 

A N G E L I C A T O - åsikter, musik, djävulskap ♥

18 februari 2011 20:21

Tycker om sättet du skriver på

http://angelicato.se

Fröken Hjärta

18 februari 2011 20:38

Tack så jättemycket! :)

 

candydee

18 februari 2011 20:30

Fin blogg:) Kan du tänka dig att de krockar me två precis lika dana.. ha de fint:)

http://candydee.tk

Fröken Hjärta

18 februari 2011 20:38

Hej! Tack så mycket! Krockar med två likadana, jasså du. Vad är det för några då? :) Ha en fin helg!

 

elinos

18 februari 2011 20:58

En mycket bra blogg!

mvh elinos

http://elinos.bloggplatsen.se/

Fröken Hjärta

18 februari 2011 21:00

Tack så jättemycket! :)

 

Cicci

18 februari 2011 23:17

Hej..
Gled in här och tänkte lämna ett avtryck efter mig.
Tänker börja med att gnälla.. Jag har jättesvårt att se din röda pyttelilla text mot det svarta. (förlåt)
Du skriver om något som ligger nära för mig. Min man har varit missbrukare.Har tagit återfall och skit också. Jobbigt att vara uppe i det, man bränner sig själv för att hjälpa...
Tyvärr kan man inte hjälpa en missbrukare som inte är medveten om sitt beroende eller är beredd att söka och ta till sig hjälp.Man går under till slut,liksom dör från insidan.
Såg här ovanför att han är drogfri nu. Håller alla tummar för er!!!
Kram

http://ceciliaohlson.bloggplatsen.se

Fröken Hjärta

19 februari 2011 00:07

Hej Cicci! Tack för avtrycket, och du behöver inte säga förlåt ;) Ska tänka på det & göra texten lite större! Vill inte att ni ska få ont i ögonen av att anstränga er för att se texten ;>.

Du har helt rätt i dina ord. Man kan inte hjälpa, inte rädda. Man kan försöka stötta. Men när man befinner sig mitt i det och inte stött på det tidigare, då tror man sig kunna rädda och gör allt för att försöka. Jag vet bättre nu, och jag anklagar inte mig själv längre för att jag inte lyckades vara den som räddade honom. Men är dessto mer stolt över honom nu, att han till slut räddade sig själv.

Tack så mycket! Hur är det med dig och din man? Ska kolla in din blogg! :) Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

De senaste månaderna har försvunnit på bara några sekunder, känns det som.Mitt liv är fint nu, det är vackert och mina andetag är väldigt lugna.Hur är det med fina er?tell me.  ...

jag vet egentligen inte om jag fick svar eller inte, men det rösten på andra sidan telefonen sa - det stämde. förvirringen kvarstår, samtidigt som jag skapar fler frågor i hjärtat som jag behöver svar på. ...

Jag dras åt två olika håll. Och jag har aldrig upplevt det här förut, känslan av att absolut inte veta vad som är rätt. Vad som är fel. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska göra, eller vad jag ens vill.   Det hände något, han med världens f...

det har varit tomt på ord här. jag kommer fylla på, behöver lätta mitt hjärta lite. men inte just idag.   (jag har en till blogg, en "öppen". men vill ni ha den får ni skicka kommentar) ...

det här är inte okej, det du gör mot mig. hur du ena dagen fyller mitt liv med kärlek, för att nästa dag hota med att bara fylla det med avsked. jag orkar faktiskt inte ta mig igenom samma helvete igen, även fast jag vet att jag skulle klara det. men...