det vore så skönt, att bara få stoppa fingrarna i halsen och bli av med alla kalorierer man stoppat i sig under dagen -på några få sekunder

de senaste dagarna har varit fyllda av ångest, tårar, kärlek, saknad och allt därimellan. jag har bråkat med min kärlek. om facebook!? om ett ytligt nätverk har vi bråkat. det har stannat för tillfället. bråket. som att någon tröck på en pausknapp. det handlade om svartsjuka. att jag inte vill göra en ny facebook, bara för att han anser att jag ska det. hans egentliga anledning är att han vill att jag raderar vissa. men jag gör det inte, inte för att jag inte skulle kunna det för hans skull, men för att han måste lära sig hantera sin svartsjuka. hantera den utan att jag hela tiden raderar sånt han skulle kunna reagera på.

han har sagt saker i hettans stund, som har svidit så rejält. som att hjärtat brann upp. lite den känslan fick jag. den känslan har jag. jag förstår inte till fullo, jag vet hur det är att vara svartsjuk -jag har själv det monstret inom mig. men jag hanterar det, jag tänker efter innan jag säger något. för att jag vill fråga mig själv om det är han som gjort fel, eller om det faktiskt är mina tankar som leder mig in på en stig som bara kommer förstöra något vackert.

förutom just den här delen, dom senaste dagarna av bråk
- så har vi det väldigt bra. det är kärleksfullt och vi skrattar till tusen

om jag bortser från honom och mig så har senaste dagarna varit jaa, känslosamma. jag har känt mig lågare än vanligt, när det gäller att tycka om mig själv. jag har hittat fler fel för varje dag och har kämpat mig igenom dagarna. försökt övertyga mig själv att det bara är tillfälligt som jag fallit på asfalten och rivit upp hjärtat. det har varit ett krig mellan mig och kaloriintaget, jag har inte velat äta. men har gjort det ändå. känt som att jag vägt tjugo kilo mer än vad jag faktiskt gör. mitt i allt detta har jag inte hunnit träna så som jag vill heller, och det har påverkat psykiskt såklart. allt har bara känts fel. väldigt fel.

(men idag känns det lättare, inget bråk och kroppen känns lite mer som min egen. man måste falla för att kunna resa sig, och det är det sistnämda jag kämpar med ikväll..)

Det har varit lite mycket senaste dagarna, lite för många tårar och lite för många mörka tankar.  Jag ska skriva av mig, jag behöver det. Men jag gör det imorgon.

(imorgon svarar jag även på era frågor & kommentarer.
förlåt för att det tagit alldeles för många dagar..)

Just idag är det en lite tuffare dag. jag slåss mot monstren inom mig, som alltid finns där. vilandes. men idag har dom vaknat, dom påminner mig om osäkerheten som bor i mig. att vara sjuk i flera dagar, det lockar alltid mig till att äta allt som faller mig in. vilket resulterar i att man känner sig allt annat än vacker. och då kommer tankarna ikapp mig, får mig att tvivla på mig själv. på kroppen. allt känns som ett svart hål och jag vill bara gömma mig. försvinna. vill inte låta någon se mig. jag vågar knappt titta mig i spegeln.

jag säger till mig själv att det räcker nu. ryck upp dig och ta nya tag när du är frisk istället. men det händer ändå inget. tankarna finns kvar och jag blir arg för att jag inte kunde stå emot suget. jag tillåter mig att äta emellanåt, äta allt som man bör ha lite koll på så att man inte äter för mycket. men det känns som att den gränsen inte fanns nu, jag har nästan hetsätit och det är det som är varningstecknet för min del. det tar mig tillbaka till dåtiden när jag åt, sprang till toaletten och kräktes upp allt igen.

jag vet ju egentligen att det kommer kännas bättre imorgon. att det bara är just idag som molnen ovanför mig känns lite för mörka för att jag ska orka hantera. men ändå lyckas känslorna dra ned mig så totalt. och jag orkar inte ens göra något åt det.

det enda jag kämpa med just nu

det är att inte sätta fingrarna i halsen

sextiosex arga minuter har nu gått, sen han antingen loggade ut från msn eller blockade mig. förstår inte hur man kan bli så förvriden av ett socialt nätverk. hur man kan låta det påverka på ett så mörkt sätt. ännu mindre när han själv är vänner med t.ex hon som naglat sig fast. vilket jag inte låter trycka ned mig, för det är en ytlig mötesplats. det är inget bevis på någonting annat.

jag lägger inte ner någon större energi på det, jag accepterar vänförfrågan om jag vet vem personen är. jag sitter inte länge innan och funderar om jag borde eller inte borde. om han/hon verkligen förtjänar att finnas där på min vänlista. NEJ, jag trycker på ja och sen är det inte mer med det. det innehåller inga känslor. bara normalt vett, ungefär samma sak som att man kan hälsa på folk ute när man ser dom, även om man kanske inte egentligen tycker om den så mycket. no big deal.

jag har stängt ut dom från den privata delen av mitt liv. jag visar hela världen vem jag är tillsammans med. jag planerar en delad framtid som innehåller sambo-boende och bebisavtryck på golven. jag har faktiskt ingen anlending att trycka på delete när det kommer till just den där saken. det är ingenting jag skulle begära från hans håll. och jag har alltför ofta lydit under hans order, förr i tiden. och vi är förbi det nu. jag kan i nuläget stå upp för mig själv.

(bild lånad från google)

jag känner hur dom rasar. känslorna inombords rasar sönder och samman, men jag bryr mig inte. inte i natt. dom får falla. dom får kännas. för jag lyssnar på låtar jag inte borde lyssna på. dom som känns lite för långt in i hjärtat. och ändå kan jag inte låta bli. jag sjunger med och samtidigt som jag sjunger mittpartierna i låten (så)

Cuz' whose to worry if our hearts get torn
When that hurt gets thrown
Don't you notice life goes on

känner jag hur tårarna smakar salt och hur hjärtat värker lite extra. det slår lite saktare och i otakt. kroppen tillåter mig att ge efter, att känna allt jag behöver känna just nu. gömda känslor från de mörkaste vråer kryper fram när klockan slår noll tre noll noll.

och jag minns så väl ett ögonblick med det klockslaget, hur jag låg där och skrek sönder mina lungor. en natt som egentligen var varm, men jag kunde inte ta mig upp från, det enligt mig, iskalla betonggolvet på balkongen och jag kollade istället på stjärnorna. tänkte på honom. och det gjorde ont i varje del av mig.

Fast jag inte sett dig på så länge
Tänker jag på dig ibland
Det var nånting som fastnat på mig
nåt som aldrig helt försvann

spotifylistan bränns nästan sönder av alla känslor jag känt till dom här låtarna. dom här låtarna på just den här listan. listan som mosar sönder mitt hjärta, samtidigt som det kan få det att läka ihop. men just i natt är det tårarna som jagar mig. och dom får fånga mig. det är okej.

mina tankar vandrar alldeles för många mil i natt
och dom greppar tag om det förflutna

som kunde varit framtiden

jag minns hur jag vände ryggen till, hur jag kämpade emot tårarna som brände bakom ögonlocken. hur jag knöt knytnäven när du sa dom där orden. dom som tände blixten inom mig. jag ville bara ruska om dig. jag ville ruska om mig. vad var det egentligen som hände, det var som att någon annan höll i trådarna och tvingade orden ur oss. orden som vi direkt när våra läppar formulerat, ångrade.

den kvällen var det som om vi kastade våra hjärtan rakt in i en betongvägg. dom krossades och vi stampade på dom. vi raderade det som kunde blivit och vi svalde dom ord vi egentligen ville säga. vi förstörde allt. det fanns ingen återvändo. och i just den stunden accepterade vi det.

jag minns hur din blick borrade sig igenom den mask jag försökte bära. hur svag jag kände mig, men jag kunde inte tillåta mig att falla. inte där och då. jag kommer ihåg känslan av hur våra röster sprack mellan tonerna. hur vi snubbade på orden och när vi båda med ljugande ton bad varandra att dra åt helvete.

vi gav upp. accepterade att sommarnätterna aldrig var nätter som skulle förvandlas till vinternätter. att våra fingrar aldrig skulle lirkas ihop för att hålla värmen när snöflingorna skulle omringa oss. vi sa att det räckte nu, att dansen på hållplatsen limbo var över. vi bugade och bockade. sa tack för det som var. och hejdå till det som aldrig skulle bli.

jag vände ryggen åt allt, pulsade mig igenom alla känslor till en nedsläckt port. satte handen på handtaget och kände hur kroppen blev omfamnad av en kram vars ingredienser var kärlek, kärlek och fullständig förstörelse.

"jag kunde inte vända håll
utan att känna jordgubbsdoften från din hårspray
en sista gång."

egentligen vill jag bara kasta mig om halsen på dig

och berätta att du fortfarande är något

att du fortfarande betyder

men jag vet att det skulle svida i någons ögon

så det lättar mitt hjärta att du redan vet

att du är medveten om att du alltid

kommer ha en plats
i mitt hjärta

för det vet du

Man ansvarar inte för någon annans välmående eller lycka
var och en har ett eget ansvar för att se till att man mår bra

(med vissa undantag, såklart
som t.ex sina barn.)