Hur många chanser är en för mycket
för någon man älskar?

Musik är en svaghet för mig, det är en stor del av mitt läkande
Har ni någon spotifylista ni vill dela med er av?
Med låtar som betyder lite extra för er?
Som känns rakt in i hjärtat?
Tell me.

Ibland känns det som att jag nöter ut marken jag går på. Jag ser hela världen snurra förbi, men jag står ensam kvar. Med ena foten i det förflutna och den andra i nuet, jag kommer inte loss. Det är mycket jag vill, men har ingen energi nog att skapa förändring.

Jag kan komma på mig själv att bli avundsjuk på några av dom som står mig närmst. En av mina bästa vänner har barn, och det väcker upp de djupaste känslor inom mig. En annan förlovade sig efter 1månad, vilket jag absolut inte förstår tanken bakom. Men hon är förlovad. Dom upplever den verklighet som jag bara drömmer om. Inte för att jag missunnar dom något, men jag har kämpat mig igenom ett helvete efter ett annat.

När kommer jag känna discodansen i min mage
När kommer jag se guldet smycka mitt finger
Ett tecken på att jag kan slappna av
att det är vi till fullo

Är det jag som är alldeles för dimmig i mina tankar bara, eller är det så att man inte kan få minsta antydan av att folk har svarat på ens kommentarer? Eller att jag svarat på era?

Måste man, för varje kommentar man gör, gå in på just det inlägget igen för att se om man fått svar? För en så smart lösning som "svara" bland kommentarerna, så är det himla dumt om man inte kan bli meddelad om att man fått just det, svar.

Jag märkte hur han började gömma mobilen, hur han raderade sms. Jag märkte hur han stängde ned internetsidan så fort jag kom i närheten. Han flyttade sina msnkonversationer, bytte lösenord varannan dag. Det var då det svartsjuka monstret inom mig kom till liv.

Jag fick tag på hans mobil, det blev som ett beroende. Ett svidande beroende. Varje gång jag läste smsen hittade jag sms från andra tjejer, som flirtade. Jag hittade konversationer som handlade om sms-sex. Jag såg bilder han skickat, avklädda bilder. Jag hittade bilder han mottagit, bilder på deras bröst. Bilder på dom nakna. Det var inte bara en tjej han skrev med, utan ett flertal.

Jag rasade totalt varje gång, han som varje dag sa hur mycket han älskar mig. I hemlighet fick han andra tjejer att bli kära i honom. Varje dag flirtade han med andra. Bakom min rygg. Jag vet inte hur lång tid det gick, men sen knäckte jag lösenordet till hans dator, jag kom åt konversationer. Ännu ett känslomässigt helvete började.

Att läsa konversationerna, en efter en, det var som om någon ryckte ut mitt hjärta och stampade på det. Han verkade totalt ha glömt att han hade en flickvän. Och vårat förhållande var dessutom bra, det var fullt av kärlek och passion. Men ändå så skapade han dessa kontakter, med tjejer som på olika sätt var väldigt lika mig. Dom hade samma ursprung, samma intressen, samma utseende, många av dom hette även likadant.

Samtidigt som det krossade mig, att veta vad han höll på med, jag kunde inte berätta. Han skulle bli arg, jag hade snokat. Men till slut insåg jag att det spelar ingen roll, visserligen hade jag gått över gränsen -absolut. Men varje gång jag gjorde det hittade jag tecken på psykisk otrohet.

En dag hittade jag konversationer med en av mina vänner, han berättade hur perfekt kropp hon hade. Jag fick veta att dom träffats bakom min rygg och meningar som "berätta inte det för henne" var skrivna alltför ofta. Jag blev förbannad och erkände vad jag gjort, för att få en förklaring ifrån honom.

"Jag har dåligt självförtroende. Jag älskar dig. Men jag har redan dig. Så, jag ger andra komplimanger för att själv få det tillbaka. Det känns skönt att höra det från utomstående.."

Fram och tillbaka i flera år pågick det här, han skrev, jag läste i smyg. Jag blev förbannad och ledsen, han sa förlåt. Jag förlät. Om och om igen. Det här fick mig att falla rakt ner i asfalten, tusen gånger om. Det sved varje dag. Varje dag sjönk mitt självförtroende och jag ansåg mig vara den mest oälskade flickvännen i världen.

I nuläget så är det där det förflutna, jag kollar inte igenom hans sms, jag läser inga konversationer. Vi har en annan relation nu, en med en starkare grund. Vi älskar på ett sätt vi inte gjort tidigare. Vi är nykära efter flera år. Men varje gång hans mobil vibrerar så väcker det monstret till liv inom mig. Speciellt om jag råkar se att det är från hon, hon som naglat sig fast.

Jag har fortfarande känslan av att inte vara tillräcklig, att inte duga. Att jag inte är tillräckligt vacker för hans ögon att vila på. Att han söker efter annat bakom min rygg. Men detta är något som kommer ta en lång tid för mig att bygga upp igen. Jag tar en dag i taget. Försöker koncentrera mig på kärleken han ger mig idag. Man har alltid ärr ifrån det förflutna, dom försvinner aldrig helt. Men dom kan blekna med tiden.

Vi kunde varandras svagheter, vad man gick igång på, vad man eggades upp av. Vi visste precis hur vi skulle få varandra att explodera i en orgasm. Men av någon anledning var det där en av kvällarna då han ville vara säker på att han kunde hålla igång i timtals. Han tog ett blått piller och en stund senare var han stenhård.

Men efter att vi njutit av varandras kroppar några gånger, då var jag utmattad. Jag var full av kärlek och vilja, men utmattad. Kände att om jag skulle gränsla honom en gång till skulle jag få skavsår. Jag ville bara lägga mig bredvid honom, andas in hans doft och somna tryggt.

Efter en stund kände jag hur hans händer vandrade uppför min lår, hur dom letade sig fram mellan benen. Jag bad honom sluta, "snälla, håll bara om mig..". Han försökte hålla om mig, men på något sätt hamnade han sen över mig och började smeka mig igen. Kyssa mig. Och jag älskar hans kyssar, men det kändes som ett tvång att besvara dom i den stunden.

Jag minns hur jag kände att hans kuk bultade genom hans kalsonger, hur det pulserade. Jag minns känslan av att han drar undan mina trosor, tar av sig sina kalsonger på en halv sekund för att sen försöka tränga sig in mellan mina ben. Jag säger "nej, nej. jag orkar faktiskt inte.", men han flyttar inte på sig. Han kollar bara på mig med en tom blick. Han försöker tvinga sig på mig.

Jag börjar putta på honom, ber honom om och om igen att flytta på sig. Jag känner ett obehag i hela kroppen och jag märker att den som försöker tvinga sig på mig, det är inte han. Det är inte min pojkvän. Det är någon som pillret trollade fram. Jag känner hur han håller sig fast på mig, hur han tar tag i mina armar för att jag inte ska försöka dra mig undan. Han tränger sig in i mig till slut, jag orkade inte kämpa emot.

Jag frågar "vad fan håller du på med?, jag vill inte. vad gör du?" och blicken som möter mig ser suddig ut. Han befinner sig i ett farligt rus. Jag känner mig äcklig, påtvingad något jag inte vill. Han som är min trygghet gör mig illa. Jag blir rädd och paniken kommer. "Det här är inte du, du skulle aldrig tvinga dig på mig. Snälla, sluta! Lyssna på mig. Titta på mig.". Han stannar upp.

Jag brister i gråt och skriker att han ska försvinna. Jag hoppas i en sekund på att dom i rummet bredvid ska höra mig, men i nästa sekund tystnar jag. Jag vill inte att dom ska veta. Han älskar mig, han är bara inte sig själv. Ingen behöver veta det här. Men jag behöver inte skrika längre inser jag, för han släpper greppet om mig, lägger sig bredvid och bryter ihop. Båda hetsgråter.

"Ge mig din telefon, jag måste ringa..", jag hör hans ord om och om igen. Jag frågar vad han ska med den till, vi behöver prata. Inte ringa till någon. "Snälla, låt mig ringa. Jag måste ringa polisen. Jag.. Jag. Jag har våldtagit dig.". Jag hör hur hans röst spricker när han säger den sista meningen. Och jag slutar fälla mina tårar och nu är det istället jag som håller hans händer, håller dom ifrån att ta telefonen.

"Du skrämde mig, men du var inte dig själv. Jag tänker inte låta dig ringa." Efter att på något sätt lyckats lugna både honom och mig så lovade han att inte ringa. Och istället slängde han bort resterande piller han hade. Denna händelse jagar mig ibland, i drömmarna. Tänk om han aldrig hade sansat sig? Om han inte hade insett?.

Vad hade egentligen hänt om han hade ringt polisen
jag skulle aldrig säga att han våldtog mig
men skulle dom bortse från det och istället lyssna på honom(?).

Jag är en person som älskar att lyssna på andras problem, på något sätt känns det läkande för mig själv. Jag lyssnar på alla, dömmer ingen efter deras agerande och har lätt för att sätta mig in i andras känslor. Det är en del av mig själv som jag uppskattar väldigt mycket. Så om någon behöver prata, om vad som helst. Jag finns här.

(Självklart publicerar jag inte kommentarer om ni inte vill. Eller så kan ni vara anonyma om ni hellre vill det.)

Jag har haft både anorexia och bulimia, eller haft och haft. Jag är fortfarande inte frisk till fullo, jag tvivlar på att jag någonsin kommer bli det. Jag kan inte ställa mig på en våg, för när jag ser siffrorna framför mig börjar jag direkt ; jag skulle kunna gå ner x antal kilon. Jag slutade väga mig för 1år sen ungefär, jag insåg att vågen hade en förmåga att bryta ned mig totalt. Jag slängde ut den från balkongen, jag plockade upp bitarna och kastade det i en soptunna i närheten.

Jag vet att jag inte är tjock, jag vet att många anser min kropp vara en som dom skulle vilja ha. Jag vet att det här egentligen inte handlar om kilon, utan om dåligt självförtroende och dålig självbild. Jag kan anse mig vara tjock, medans folk som väger mer och egentligen är större än mig -dom är i mina ögon hur fina som helst.

När jag ser min egen spegelbild vill jag blunda, jag kommer på anledningar att tycka illa om mig själv. Om min kropp. Om det spegeln visar. Jag vet att många känner så här, och jag försöker stötta dom i min närhet. Men jag kan inte läka mig själv på samma sätt som jag hjälpt några andra att göra det. När det kommer till mig själv, känns det som att tanken om att älska mig själv ligger alldeles för många mil bort. För långt bort för att någonsin kunna nås.

Det är en ständig kamp, varje dag. Jag har stunder då allt känns lättare, men efteråt känns det tyngre än någonsin. Jag kan aldrig riktigt slappna av i närheten av någon. Jag tänker på att vara rakryggad, för då putar inte magen ut på samma sätt. Jag bär urringat för att man hellre ska titta där än på låren. Jag kämpar varje dag för att efter jag ätit mig full på kalorier, inte ska springa till toaletten för att sätta fingrarna i halsen.

Jag har en pojkvän som älskar varje millimeter av min kropp. Han ligger ofta och smeker den samtidigt som han berättar varför han älskar att se mig naken. Jag är beroende av hans ord, för dom är ändå en anledning till att försöka få mig att acceptera mig själv. Älska mig själv. Det är positiva ord som skulle kunna stärka mig. Men där i djupet av problemet handlar det som sagt bara om mig själv, att jag måste lära mig att trivas med dom kilon jag bär på. Och jag är inte där än.

Men jag tillhör inte dom som tänker lägga mig under kniven
för att försöka trolla bort dom problem man anser sig ha
jag tänker kämpa