"Last time we talked, the night that I walked
Burns like an iron in the back of my mind
I must've been high to say you and I
Weren't meant to be and just wastin' my time"

namn: Fröken Hjärta.
kön: kvinnligt.
tillstånd: tokkär och lycklig. fast för tillfället även feber, så lite sänkt.
vad gör du: skriver. raderar. skriver. raderar.
vad lever du för: kärleken. familjen. strävan efter att uppnå mina drömmar.
nästa mål i ditt liv: att skaffa ett jobb jag verkligen trivs med.
vem vet mest om dig: han som äger mitt hjärta.
vem vet minst om dig: jag vet faktiskt inte?
vem vet du mest om: mina bästisar (inkl. min kärlek)
vad är du rädd för: att någon i min närhet dör. att jag blir dödligt sjuk. att bli lämnad ensam kvar.
vem vill du helst ha: den andra hälften av mina föräldrar (i livet).
för full eller för nykter: för nykter, helt klart. för full skapar mest problem.
mamma eller pappa: den av dom två som fortfarande lever. den som inte dog.
när du blir stor ska du bli: någon som hjälper ungdomar/unga vuxna med problem.
vad tynger dig mest just nu: ingenting för tillfället, faktiskt.
vad gör dig gladast just nu: kärleken. träningen. musiken. fågelkvittret.
snygg eller trevlig: trevlig, helt klart. vad är ett snyggt ansikte som bara har otrevlighet på insidan?
bästa musiken: alla med texter som berör in i hjärtat.
godaste ölen: så länge det inte är lättöl funkar de flesta.
favoritalkohol: cider
favoritmänniska: jag har ett flertal.
senaste person som du kommit nära: hon som befinner sig tusentals mil bort för tillfället.
röd eller blå: röd
söt eller snygg: snygg!

Hon som naglat sig fast i honom, i oss. Hon som jag har börjat skaka på grund av, bara jag hört namnet. Hon som till stor del framkallade mina panikångestattacker under den perioden jag mådde som sämst. Hon jag har hatat med varje millimeter av min kropp. Hon som jag skrikit på i mina tankar, slagit sönder i mina tankar. Hon vars existens jag velat sudda bort.

Idag kom jag på mig själv med att inte längre känna ett sådant hat. Jag erkände för mig själv att hon fortfarande har sidor som är bra, och att hon kämpar för ett bättre liv. Att hon har en styrka inom sig. Inte för att jag pratat med henne, utan dom tankarna bara kröp fram på något sätt.

Och jag vet att hur ofta jag än påtalat att jag inte bryr mig det minsta om henne, att även om jag skulle hitta henne nedfrysen i en snöhög så skulle jag gå förbi - så är det inte. Jag vet att jag skulle hjälpa henne, om det så bara var att hon var för full för att ta sig hem från krogen en varm sommarkväll.

Vet inte riktigt vad mitt minskande av hat beror på, kanske börjar en del av såren hon skapade läka. Kanske har jag lyckats tagit mig framåt i livet på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Jag gillar henne inte. Men hatet börjar minska. I alla fall är det så jag känner just nu.

Ibland kommer jag på mig själv med att bli så arg, att jag känner hur orden exploderar inom mig och jag vill bara säga till henne att hålla käften. Att inte formulera dom orden på sina läppar.

"Just nu vill jag bara dö. Jag kan lika gärna dö. Utan honom/henne är jag död. Jag har inget att leva för. Jag vill aldrig mer vakna upp. Jag kan lika gärna dö. Kan sätta kniven i hjärtat. Kan dränka mig."

Det där är meningar som en vän till mig alltför ofta yttrar. Det är meningar som väcker en enorm ilska inom mig. Jag har haft flera i min närhet som tagit sina egna liv, och att någon säger så utan att mena det (för det gör hon inte), det känns lite som ett skratt rakt upp i deras ansikten. Rakt upp i mitt ansikte. Hon är tyvärr så att hon längtar efter att folk ska bry sig, tycka synd om och ge henne en sorts påtvingad kärlek.

Jag har pratat med henne om det flera  gånger, och hon erkänner att hon inte alls menar att hon vill dö. Och jag förstår henne till en viss del, det är ett lätt uttryck att säga. Men det är inga ord man ska säga bara för att skapa rubriker. Bara för att folk ska vända sina blickar åt hennes håll. Det är ord man säger om man verkligen känner så, om man står vid stupet och är alltför nära att ta steget utför.

Det kanske är hårt av mig att anse att det är fel ord för henne att formulera. Men när jag är så medveten om att hon inte menar det så blir jag så förbannad. För hon inser inte vilken rädsla hon kan få folk att känna, hur orolig man kan bli. Och detta över något som hon sen bara viftar bort. I mina ögon är det respektlöst.

Det är en sak att mena det, då är det ett försök att få hjälp. Men att hon sen bara skrattar åt det "haha, men nej jag menar ingenting med det. vill bara att folk ska reagera. känner mig lite ja, ensam." - Det är lite som ett hån.