Ibland undrar jag hur livet vore om jag inte hade blivit kär

och då får jag så förbannat dåligt samvete

(Jag älskar att vara tillsammans med honom. Jag älskar honom. Men med vårat förflutna blev jag tvungen att tacka nej till en del av mina drömmar. Och det svider lite. Jag ångrar inte att jag försökte rädda oss. För nu i efterhand var allt värt det. Men medans många jagar sina drömmar vände jag ryggen åt dom, när jag fick chansen att uppleva dom. Det är något som gnager i mitt hjärta, ibland..)

Jag vet inte varför, men jag kunde inte sluta ta dom. Tabletterna. Efter att ha knaprat på dom konstant i en månad tack vare stresshuvudvärk, så kunde jag sen inte sluta. Jag tömde medicinskåpen hemma på alla preparat vi hade, när dom var slut gick jag till någon i släkten med tomma händer, men kom därifrån med dom halvfulla. Om jag var i skolan gick jag till skolsyster och låtsades som att jag hade rejäl huvudvärk, dom trodde på mig och höll mitt beroende vid liv.

Det spelade egentligen ingen roll vad det var för tabletter, bara det var just det. Tabletter. Medicin av något slag. Jag fick ont i huvudet om jag inte tog dom, eller om jag inte tog tillräckligt många. Jag antar att det var på grund av att kroppen saknade något om jag inte mättade mitt inre med dom.

Jag kommer ihåg känslan jag hade om jag inte fick tag på några tabletter. Jag kunde känna paniken krypa i kroppen och huvudet kändes som att det skulle sprängas. Jag kunde bryta ihop när som helst och på något sätt kändes det som om hela världen var min fiende. Jag ville inte gå ut genom dörren om jag inte visste att jag hade mitt lugnande med mig.

Till slut insåg dom runtomkring mig att något var fel, dom började tänka på att dom aldrig träffade mig utan att jag klagade på något för att få tabletterna. Dom insåg att jag var beroende och ja.. dom berättade att det var över nu. Alla medicinskåp tömdes, mina saker gick dom igenom med jämna mellanrum. Dom lämnade mig nästan aldrig ensam. Och med avtändningen jag hade antar jag att det var för mitt eget bästa, vet inte vad jag skulle gjort om jag inte haft någon i min närhet.

På något sätt var det som att allt blev lättare, när dom visste. Som om beroendet av sig själv började ge vika. Jag behövde inte kämpa lika mycket som jag trodde att jag skulle behöva, för att inte vilja ha dom vita godisarna. Dagarna gick och för varje dag som gick fylldes det ena medicinskåpet efter det andra.

Det var många år sen som jag var tjejen som förälskade mig i de olika preparaten. Och även om jag aldrig ens varit i närheten av att återigen göra det, så är jag noga med att inte knapra tabletter om jag absolut inte måste.

Har ni något beroende? Eller har ni haft?