Jag är en människa som lever på känslor. När jag älskar, då älskar jag helhjärtat, när jag hatar, då gör jag det med varje millimeter av min kropp. Ibland önskar jag att jag bara kunde stänga av alla känslor, att det fanns en deleteknapp att räcka sig efter emellanåt, men det känns som att den aldrig finns inom räckhåll.

Jag är oerhört känslig, men samtidigt har jag en stryka inom mig som dom flest jag känner inte har. Jag har dagar då jag faller isär, då jag gömmer mig under täcket och aldrig mer vill komma fram. Jag vill bygga min egna lilla värld där under. Men dom dagarna när jag känner att jag hamnat under ytan, när jag hetsgråter och panikandas -det är dagar jag tillåter mig att ha. Jag måste ha dom, jag behöver emellanåt tömma kroppen på känslor för att dagen efter orka resa på mig igen.

Men att vara en person som så har lika lätt för att börja gråta, som att skratta. Det kan vara påfrestande. Det tar mycket energi att känna, känna allt. Jag har en svag punkt i mitt liv, min kärlek. Han vet varje knapp som finns att trycka på, han vet vilken ton han behöver ha för att jag ska falla. Han vet vilka ord han ska formulera och han vet vad han ska göra för att jag ska börja andas i otakt. Nu är det inte så att han med flit får mig att falla, men emellanåt blir han arg och drar upp saker som på en halv sekund gör att asfalten rispar upp mitt ansikte.

Jag tar väldigt lätt åt mig av folks ord, samtidigt som jag är en som alltid föredrar sanningen framför lögnen. Jag har blivit bättre på att svälja det folk säger, men inom mig finns den lilla flickan från barndomen som brister vid mottagandet av ord som tillhör den sämre kategorin. Folk behöver inte ens mena det dom säger ibland, utan på skämt säga något i stil med "Men maka på dig tjockis!" , men det skämtet drar mig rakt tillbaka till det faktum i mitt liv som jag aldrig kommer ifrån, mitt otroligt dåliga självförtroende och en ansiktsbild jag kommer få kämpa länge med att bli nöjd med.

När jag tog det beslutet, det som drog mig ifrån honom. Det var då han insåg att han behövde bli sin egna hjälte. Han behövde rädda sig själv, för ingen annan kunde göra det åt honom. Han sökte hjälp, och fick det godkänt. Han hade tur och hamnade på ett behandlingshem som verkligen brydde sig, som gav honom chansen att lita på dom.

Han flydde från omkretsen som bara drog ner honom. Han valde bort dom som en gång var hans riktiga vänner, men som i slutändan inte gav honom någonting. Dom som enbart levde för drogerna och nästan skrattade åt honom de gånger han försökte slå sig fri från beroendet. Han insåg att han inte ville hamna så djupt som dom, vilket han var farligt nära att göra.

Jag har aldrig varit så stolt över något, som jag var den dagen han berättade att han valde att ta första steget mot att bli ren. Att kämpa. Han hade insett vad drogerna förde med sig, att dom till stor del var anledningen att jag vände mig ifrån honom. Den här gången bröt han inte löftet om att han skulle bli ren, han höll det. Det var som att en sten försvann från bröstkorgen, all tyngd jag burit på i många år försvann på några sekunder. Det var inte bara han som var fri, jag kunde börja andas igen.