Även om vi kanske inte tillhörde kategorin "vänner", vi var ändå två personer som brydde sig om varandra. Brydde sig tillräckligt för att lyssna, för att finnas där. Jag försökte få en i hennes närhet att bygga en relation till henne, att försöka lära känna henne. Att se mer än hennes höga ord, ilska, lathet och irritation.

Det fanns något i hennes ögon som visade hur hon längtade efter att bli accepterad, att bli älskad av någon man aldrig ska behöva ifrågasätta att man är älskad av. Även om hon, precis som många andra tonåringar/unga vuxna, var rebellisk så är det enligt mig ingen anledning att be dom dra åt helvete, att vilja kasta ut dom till en värld utan säkerhet eller trygghet. Jag kämpade för henne, och enligt henne själv kämpade hon för mig.

Även om jag inte berättade varenda liten detalj för henne, hon borde ha förstått orden jag höll tyst om. Kärleken som brann inom mig för han jag delat tusentalsmiljoner minnen med. Och även om hon inte förstod, hon skulle aldrig ens lagt en blick på honom. Vänner eller "på väg att bli vänner", man ägnar inte en tanke åt någon som varit tillsammans med den man ställer upp för, den som ställer upp för en själv.

Hon försöker andas andetag som inte är hennes. Hon spelar med i ett spel utan att vara medveten om att hon för länge sen är den som förlorade. Hon lever på fantasiminnen och minnen som enbart har betydelse för henne, minnen som han redan har glömt. Han har gått vidare med den som redan för många år sedan vann hans hjärta.

Hon inser inte att hon faktiskt inte var någon mer för honom än den närhet drogerna framkallade. Bakom hennes rygg sa han, från början till slutet, sanningen. Han bar en fasad för att inte spränga hennes redan trasiga hjärta. Han var den som höll upp henne, hon hade fått honom till att inte våga lämna henne. Hennes fall är inget han, trots den falska kärleken för henne, ville ansvara för.

Nu vill hon inte släppa taget. Hon naglar sig fast med allt hon har. Hon skriker i ena sekunden, gråter i andra. Efter ett tag säger hon ingenting alls. Men sen försöker hon påminna med små meningar, bilder. Påminna honom om något han vill glömma. Han vill inte ens lämna en blick åt hennes håll. Han vill stänga dörren som aldrig skulle öppnats. Han vill att hon lämnar hans liv, lämnar varenda minne, tanke, känsla och dröm.

En sista gång kommer hon få se honom, av den anledningen att hon har saker som är hans. Men efter det är den sagan hon trodde hon skulle få uppleva totalt över. Alla blad är skrivna och den slutade inte som hon ville. Den hade aldrig slutat som hon ville, för hon byggde det på en dröm som bara hon ville uppleva.

Han slutade aldrig älska sin försöka kärlek, och hon slutade aldrig älska honom.
Det var hela tiden dom, vi.

På ett sätt tycker jag att det är sorgligt, hon lämnade ut sitt hjärta till fel person. Men hon sårade rejält på vägen, vilket hon tydligt dolt om hon är medveten om det. Vilket hon borde, ingen är så förbannat blind att dom inte inser när dom går över den gräns för vad som är tillåtet och inte. Att spänna fast sina blickar i en kille som den man vänder sig till för råd älskar som mest, det är förbjudet.