Hon som naglat sig fast i honom, i oss. Hon som jag har börjat skaka på grund av, bara jag hört namnet. Hon som till stor del framkallade mina panikångestattacker under den perioden jag mådde som sämst. Hon jag har hatat med varje millimeter av min kropp. Hon som jag skrikit på i mina tankar, slagit sönder i mina tankar. Hon vars existens jag velat sudda bort.

Idag kom jag på mig själv med att inte längre känna ett sådant hat. Jag erkände för mig själv att hon fortfarande har sidor som är bra, och att hon kämpar för ett bättre liv. Att hon har en styrka inom sig. Inte för att jag pratat med henne, utan dom tankarna bara kröp fram på något sätt.

Och jag vet att hur ofta jag än påtalat att jag inte bryr mig det minsta om henne, att även om jag skulle hitta henne nedfrysen i en snöhög så skulle jag gå förbi - så är det inte. Jag vet att jag skulle hjälpa henne, om det så bara var att hon var för full för att ta sig hem från krogen en varm sommarkväll.

Vet inte riktigt vad mitt minskande av hat beror på, kanske börjar en del av såren hon skapade läka. Kanske har jag lyckats tagit mig framåt i livet på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Jag gillar henne inte. Men hatet börjar minska. I alla fall är det så jag känner just nu.

Ibland kommer jag på mig själv med att bli så arg, att jag känner hur orden exploderar inom mig och jag vill bara säga till henne att hålla käften. Att inte formulera dom orden på sina läppar.

"Just nu vill jag bara dö. Jag kan lika gärna dö. Utan honom/henne är jag död. Jag har inget att leva för. Jag vill aldrig mer vakna upp. Jag kan lika gärna dö. Kan sätta kniven i hjärtat. Kan dränka mig."

Det där är meningar som en vän till mig alltför ofta yttrar. Det är meningar som väcker en enorm ilska inom mig. Jag har haft flera i min närhet som tagit sina egna liv, och att någon säger så utan att mena det (för det gör hon inte), det känns lite som ett skratt rakt upp i deras ansikten. Rakt upp i mitt ansikte. Hon är tyvärr så att hon längtar efter att folk ska bry sig, tycka synd om och ge henne en sorts påtvingad kärlek.

Jag har pratat med henne om det flera  gånger, och hon erkänner att hon inte alls menar att hon vill dö. Och jag förstår henne till en viss del, det är ett lätt uttryck att säga. Men det är inga ord man ska säga bara för att skapa rubriker. Bara för att folk ska vända sina blickar åt hennes håll. Det är ord man säger om man verkligen känner så, om man står vid stupet och är alltför nära att ta steget utför.

Det kanske är hårt av mig att anse att det är fel ord för henne att formulera. Men när jag är så medveten om att hon inte menar det så blir jag så förbannad. För hon inser inte vilken rädsla hon kan få folk att känna, hur orolig man kan bli. Och detta över något som hon sen bara viftar bort. I mina ögon är det respektlöst.

Det är en sak att mena det, då är det ett försök att få hjälp. Men att hon sen bara skrattar åt det "haha, men nej jag menar ingenting med det. vill bara att folk ska reagera. känner mig lite ja, ensam." - Det är lite som ett hån.

Några av er har bett mig skriva mer om mig, vem jag är. Och det gör jag gärna, men bara till en viss del. Iaf i den här bloggen. Jag har en annan blogg också, där jag skriver mer vardagligt om mina dagar. Detta är för att i denna blogg skriver jag om händelser som inte bara involverar mig, och jag vill inte hänga ut någon. Därför skriver jag mer anonymt i den här.

Så, om ni vill ha tillgång till den andra bloggen är det bara att fråga ;D Dela gärna med er av er mail eller liknande isf, eller t.ex er fb. Så skickar jag infon!

När jag hör honom komma in genom dörren springer jag nästan dit, kastar mig in i hans famn och håller så hårt jag kan. Känner hur hans andetag vilar på min nacke, hans armar håller mig hårt och hans läppar möter mina. När han kommer, då försvinner alla mina problem som tynger ner hjärtat lite, då är jag lugn. I hans närhet är jag lycklig. Och när hans blick möter min, då ler han det vackraste leendet som strålar av kärlek.

När vi hittade tillbaka till varandra igen, då gjorde vi det på en helt annan nivå än tidigare. Vi har delat så otroligt mycket kärlek tidigare, absolut. Men den kärlek vi delar nu är ännu mer äkta. Kanske beror det på att vi förlorat varandra en gång? Att vi trots helvetet vi gick igenom, hittade tillbaka. Det enda jag vet att närheten vi har nu, den är helt magisk.

Vi pratar med varandra om allt. Allt som förut förstörde våra hjärtan, det kan vi prata om med leende på våra läppar. Vi skrattar med varandra på ett ärligt sätt, för att vi verkligen vill. Vi skrattar inte för att vi förväntas göra det. Vi skrattar för att vi, återigen, är bästa vänner som är varandras stora kärlek i livet. För att vi delar så många stunder där vi bara ler, ler, ler.

När han tittar på mig känner jag mig som den vackraste i världen, som att han bara ser mig. Han ger mig en värme i kroppen på ett sätt som hettar upp mig, en värme som värmer mig fast det är tjugo minus ute. Och gällande minusgraderna som är ute, märker han att jag fryser när vi är utomhus ger han mig allt som egentligen ska hålla honom varm. Hans mössa, vantar, halsduk, han har även gett mig hans jacka. Bara för att han vägrar se mig huttra, säger han. "Dina läppar ska vara röda hjärtat, inte isblåa.." . Så även om jag försöker vägra ta emot det, då brottar han nästan ner mig i snön bara för att jag ska ta emot dom.

Att vara vid hans sida och göra absolut ingenting, det betyder absolut allt för mig. För det spelar ingen roll vad vi gör eller inte gör, så länge jag är vid hans sida är jag så lycklig, tacksam och lugn. Han har liksom krypit in under min hud, han är en del av mig. Vi är en del av varandra. Vi är nykära igen, efter att ha varit tillsammans i flera år innan. Och bara känslan av att inte oroa mig för att det är drogerna som håller hans kärlek i liv, det gör mig ännu mer kär.

Han är min hjälte, han har räddat mig fler gånger än han själv är medveten om. Bara vetskapen om att han finns, att jag kan gömma mig i hans famn när verkligheten gör för ont - det betyder mer än jag kan beskriva. Han är den som jag berättar allt för, verkligen allt. När jag är ledsen, besviken, glad, arg eller känner någon av känslorna däremellan, då berättar jag det för honom. Han är min stöttepelare, min andra halva, mitt bättre jag.

Jag älskar honom med varje milimeter av mitt hjärta.

och varje gång han säger "jag älskar dig, min framtida fru" - då smälter jag.

Hur kommer det sig att många får elaka kommentarer om deras inlägg, inlägg där dom tömmer hjärtat på sina känslor? Nu har inte jag råkat ut för det, snarare får jag mycket uppskattning för mina ord. Och det läker mig ännu mer än vad bara orden jag bokstaverar gör. Men flera av er känner att ni inte kan berätta hur ni mår, att ni måste dölja er ledsamhet bakom en falsk fasad av lycka.

Varför ska man inte kunna vara ärlig om hur man mår, varför vill man få folk att gömma sig i ett hörn och låtsas som att man lever i en fantasivärld där allt alltid är bra? Det är ingen verklighet. Det är absolut inte min verklighet. Ibland måste man få vara arg på hela världen, skrika ut sina känslor och skriva i ren ilska eller när kinderna är blöta från tårar. Man måste få skriva utan känslan av att hålla igen.

Jag skriver för att det är läkande, det är det enda sättet för mig att verkligen få ur mig alla känslor. Och många har bloggar för sin egen skull, just för att kunna skriva. Ingen ska få en att inte kunna vara ärlig om hur man mår. Vare sig man har en blogg utan att visa vem man är eller inte, känslorna är äkta och behöver ventileras. Vare sig man har en blogg för sin egen skull eller för läsarnas skull.

Var ärliga med hur ni känner, annars lurar ni er själva. Och när känslorna sen kommer ifatt så blir det som en rejäl käftsmäll. Dom som inte kan hantera hur verkligheten ser ut, dom har valet att sluta läsa just era ord.

Ibland undrar jag hur livet vore om jag inte hade blivit kär

och då får jag så förbannat dåligt samvete

(Jag älskar att vara tillsammans med honom. Jag älskar honom. Men med vårat förflutna blev jag tvungen att tacka nej till en del av mina drömmar. Och det svider lite. Jag ångrar inte att jag försökte rädda oss. För nu i efterhand var allt värt det. Men medans många jagar sina drömmar vände jag ryggen åt dom, när jag fick chansen att uppleva dom. Det är något som gnager i mitt hjärta, ibland..)

Jag vet inte varför, men jag kunde inte sluta ta dom. Tabletterna. Efter att ha knaprat på dom konstant i en månad tack vare stresshuvudvärk, så kunde jag sen inte sluta. Jag tömde medicinskåpen hemma på alla preparat vi hade, när dom var slut gick jag till någon i släkten med tomma händer, men kom därifrån med dom halvfulla. Om jag var i skolan gick jag till skolsyster och låtsades som att jag hade rejäl huvudvärk, dom trodde på mig och höll mitt beroende vid liv.

Det spelade egentligen ingen roll vad det var för tabletter, bara det var just det. Tabletter. Medicin av något slag. Jag fick ont i huvudet om jag inte tog dom, eller om jag inte tog tillräckligt många. Jag antar att det var på grund av att kroppen saknade något om jag inte mättade mitt inre med dom.

Jag kommer ihåg känslan jag hade om jag inte fick tag på några tabletter. Jag kunde känna paniken krypa i kroppen och huvudet kändes som att det skulle sprängas. Jag kunde bryta ihop när som helst och på något sätt kändes det som om hela världen var min fiende. Jag ville inte gå ut genom dörren om jag inte visste att jag hade mitt lugnande med mig.

Till slut insåg dom runtomkring mig att något var fel, dom började tänka på att dom aldrig träffade mig utan att jag klagade på något för att få tabletterna. Dom insåg att jag var beroende och ja.. dom berättade att det var över nu. Alla medicinskåp tömdes, mina saker gick dom igenom med jämna mellanrum. Dom lämnade mig nästan aldrig ensam. Och med avtändningen jag hade antar jag att det var för mitt eget bästa, vet inte vad jag skulle gjort om jag inte haft någon i min närhet.

På något sätt var det som att allt blev lättare, när dom visste. Som om beroendet av sig själv började ge vika. Jag behövde inte kämpa lika mycket som jag trodde att jag skulle behöva, för att inte vilja ha dom vita godisarna. Dagarna gick och för varje dag som gick fylldes det ena medicinskåpet efter det andra.

Det var många år sen som jag var tjejen som förälskade mig i de olika preparaten. Och även om jag aldrig ens varit i närheten av att återigen göra det, så är jag noga med att inte knapra tabletter om jag absolut inte måste.

Har ni något beroende? Eller har ni haft?