Den s.k "pausen" jag och han hade, den blandades med dagar fyllda av kärlek. Andra dagar bestod enbart av hårda ord, tårar och hjärtan som brast. Det är svårt att vara utan den man älskar, men man samtidigt inte kan vara med den.

Mitt i allt det här byggde jag upp en mur, en mur för att på något sätt försöka skydda mig. Jag kände för mycket och jag orkade inte, det var känslor för tunga för att kunna andas. Fasaden jag bar innebar att jag inte kände någonting, varken kärlek eller hat. Eller någon känsla som man kan trycka in mellan dom två. Jag kände ingenting.

Jag levde i ett mörker, jag kände hur jag påverkades av saker jag aldrig brytt mig om tidigare. Jag började vara ute varje helg, skapade vänner med personligheter jag aldrig hade dragits till om det inte vore för hur jag var, just då. Jag drack vid varje tillfälle som gavs, även fast jag vet att det bara är tillfällig lösning så var det skönt att för en stund då och då, att inte känna.

Men alkoholen drog även in en annan i mitt liv. En som jag inte kände något för, då mitt hjärta ändå var upptaget. Men han lyckades sätta några leenden på mina läppar och han blev förälskad. Han ville ha mig. Jag ville inte ha honom, jag ville inte ha någon egentligen. Jag kände fortfarande ingenting, utan hade bara flyktiga känslor för allt som pågick i livet, flyktiga som försvann med dimman på morgonen. Jag bar fortfarande på mycket ilska, muren var gjord av stål och jag var nästintill elak mot min kärlek, den som jag trots all ovilja att känna, ändå älskade.

En kväll kysste killen mig, han som trampade sig in i mitt liv. I en halv sekund besvarade jag den, för att sedan känna hur muren inom mig rasade. "Vad i helvete är det som händer, jag vill inte röra honom. Jag älskar han som redan håller mitt hjärta i sin hand.". På en sekund släppte allt inom mig, alla känslor jag hållt inne. Allt som jag velat undvika.

Den kvällen ville jag prata med min kärlek, jag ville förklara hur mycket jag älskar. Vad jag gått igenom och allt jag burit på inombords. Men det enda tillfället jag fick den kvällen att prata med honom, det var när han hade disco i sin hjärna, ögonen sprängda och hade ett sinne som inte var hans. Han var påverkad, och det var inte rätt stund att berätta. Jag ville inte tömma mitt hjärta för någon som inte skulle kunna ta del av det på ett ärligt sätt. Jag skulle berätta dagen efter, men det var nu det riktiga helvetet började.

 

Marlene

18 februari 2011 14:23

Hej:)
jag följer din blogg och tycker verkligen om att läsa den eftersom den är såpass djup :)

http://maarleneeee.bloggplatsen.se

Fröken Hjärta

18 februari 2011 14:31

Hej Marlene!
Det värmer i hjätrtat att höra :) Alltid lite guldkant i vardagen att någon tycker om att läsa det fingertopparna skriver. Det kommer komma mer, om allt i livet jag gått igenom, men även alla vardagliga känslor. Jag är en som känner till tusen, och skriver jag inte av mig -vad det än handlar om, då förlorar jag lite av mig själv.

Ska kolla in din blogg också! Kram på dig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

De senaste månaderna har försvunnit på bara några sekunder, känns det som.Mitt liv är fint nu, det är vackert och mina andetag är väldigt lugna.Hur är det med fina er?tell me.  ...

jag vet egentligen inte om jag fick svar eller inte, men det rösten på andra sidan telefonen sa - det stämde. förvirringen kvarstår, samtidigt som jag skapar fler frågor i hjärtat som jag behöver svar på. ...

Jag dras åt två olika håll. Och jag har aldrig upplevt det här förut, känslan av att absolut inte veta vad som är rätt. Vad som är fel. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska göra, eller vad jag ens vill.   Det hände något, han med världens f...

det har varit tomt på ord här. jag kommer fylla på, behöver lätta mitt hjärta lite. men inte just idag.   (jag har en till blogg, en "öppen". men vill ni ha den får ni skicka kommentar) ...

det här är inte okej, det du gör mot mig. hur du ena dagen fyller mitt liv med kärlek, för att nästa dag hota med att bara fylla det med avsked. jag orkar faktiskt inte ta mig igenom samma helvete igen, även fast jag vet att jag skulle klara det. men...