Jag dras åt två olika håll. Och jag har aldrig upplevt det här förut, känslan av att absolut inte veta vad som är rätt. Vad som är fel. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska göra, eller vad jag ens vill.

Det hände något, han med världens finaste leende kysste mig och hela min värld stannade. Igen. Precis som den gjort förr, när våra läppar lekte tillsammans. Det är bara han som kan få mig att tvivla på allt, som kan få mig att på sekunden kunna släppa allt jag redan har.

Men innan han kysste mig gav han mig en (känslomässig) käftsmäll att beskåda. Och det sved så förbannat i hjärtat att se honom göra det han gjorde. Han gjorde det för att bevisa det han redan visste skulle ske, och det var precis det som hände. Jag reagerade på det sätt han visste, på precis det sätt han ville.

Det finns en dragningskraft mellan oss som jag aldrig varit med om förut. Det spelar ingen roll när var eller hur, vi dras till varandra. Vi hamnar alltid millimeter nära, och det är aldrig med flit. Men det är som om något förflyttar oss. Hur ska man kunna stå emot en kraft som är starkare än nått man någonsin har känt?

Jag är förvirrad. Mitt hjärta känns inte som mitt, för jag känner inte igen dess slag. Det slår helt i otakt och jag vet inte hur jag ska laga det.

Jag önskar att jag kunde stänga av alla känslor slutat dölja sig inom mig. Jag vill inte känna, det är fel. Jag vet inte hur jag ska hantera det, för hur jag än gör, så är det att krossa ett hjärta. Och jag kan inte göra det igen, jag tänker inte bli hon som trampar sönder ett hjärta efter ett annat.

Men jag älskar.
frågan är bara vem jag är

förälskad

i