jag vet att jag inte borde sakna. att jag enligt många inte får sakna. men det svider i hjärtat lite extra emellanåt. det bränner sönder lite inombords. jag saknar närheten. att befinna mig i samma rum. att möta den där blicken som ser rakt igenom mig. jag saknar att känna den där dragningskraften som är skrämmande verklig. att bara se dig och få den där känslan av ett lugn.

den kemin som binder ihop oss, den har alltid funnits där. sen första dagen har den det. jag minns hur jag nästan svalde hjärtat den första kvällen vi sågs. när jag jobbade och du var alldeles för full, men det berodde på att du hela tiden ville se mig, så du beställde in mer och mer. bara för att få möta mitt leende. sa du. och hur skulle jag inte kunna le, jag blev knäsvag så fort du vilade dina blickar på mig.

jag minns känslan av att det bara var vi på dansgolvet, fast vi egentligen var omringade av nästan hundra andra blickar. men dom fanns inte. allt runtomkring oss var som en dimma. det var bara vi. och jag minns hur jag darrade när du viskade i mitt öra. när dina händer famlade sig upp och nedför min kropp. jag minns hur nära våra läppar var, hela tiden. jag minns den där blicken som bevisade att du skulle gjort vad som helst, för att gå steget längre -där och då.

vi har aldrig avslutat det som vi påbörjade. egentligen. för ingen av oss kom över, ingen slutade känna där djupt inne i hjärtat. och dom känslorna visar sig emellanåt, och då kan jag nästan inte andas. det känns som ett slag i magen. att känna det här, fortfarande. vi har dansat i limbo i flera år nu. fram och tillbaka vid varje paus. vi har aldrig kommit över den där trösklen mellan fantasin i våra hjärtan och verklighet. det har alltid kommit något i vägen. eller någon. känslorna för the love of my life var och är ett hinder. och att du var så förstörd sen innan, det var ett hinder. men på en nivå så är det kanske så det ska vara, att det ska stanna där. i djupet av våra hjärtan.

jag visste inte hur man kunde falla för någon, när ens hjärta redan älskade en annan. jag har aldrig varit så totaltförvirrad i hela mitt liv. men mitt liv hade pausat då, första gången. mitt förhållande fanns egentligen inte. och om du hade vågat, då hade jag blivit din. det vet du. det visste du. och du ångrade dig så fort du valde att inte våga. det berättade du. men det var för sent då. livet hade tagit ett steg för långt och chansen doldes i mörkret som kom när jag saknade dig.

och jag är lycklig nu, jag är så förbannat kär i han jag vill dela varje dag i mitt liv tillsammans med. jag älskar honom med varje millimeter av det som är jag, av mitt hjärta. men ibland saknar jag extra, och vid varje gång lyckas du höra av dig. och det svider mer än vanligt. för jag vill inte och tänker inte lämna min kärlek. men jag måste nog acceptera att jag faktiskt alltid kommer känna lite mer för dig, än vad jag egentligen borde.

Du är den som tog dig rakt in i mitt hjärta

och bestämde dig för att

stanna